Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekman
nungen gav han återigen ett prov på sin fenomenala förmåga av
människoframställning. lian pejlade här själssjukdomens djup på
ett sätt som verkade nästan skrämmande, särskilt när man tänkte
på det oändliga avstånd, som skilde denna roll från dem han
spelat under de närmast föregående säsongerna.
Konsekvent fullföljdes hans personliga linje två år senare —
under mellantiden hade han huvudsakligen gjort tämligen
likgiltiga fastän skickligt formade roller i obetydliga stycken — i
bilden av Fredrik den store i Rudolf Presbers habilt gjorda
skådespel Kungens dansös. Den som såg honom här kunde ej längre
tvivla på att han var en boren karaktärsskådespelare. Hållning, ton,
plastik, utseende, allt var fulländat in i minsta detalj. Man kunde
erinra sig, att den klassiska svenska teaterns största namn, Lars
Hjortsberg, på sin tid just i en liknande roll — i den gamla
Dezède-Kexelska komedien De bägge kammarpagerna — hänfört sin tids
publik genom sitt trogna återgivande av Fredrik den stores
personlighet. Att Gösta Ekman triumferade i en uppgift, befryndad
med en av Lars Hjortsbergs favoritroller, visade tydligt, vilken
väg han tänkte sig att slå in på.
Närmare Gösta Ekmans eget nervösa och febrilt lättrörliga
temperament låg den roll, som blev hans närmast följande stora
framgång: prins Erik i Strindbergs Gustav Vasa. Vad han här
åstadkom var ett fulländat mästerstycke. Den oroliga,
disharmoniska konstnärssjäl, som Strindberg lagt in hos prins Erik,
har aldrig fångats så kongenialt som Gösta Ekman här gjorde
det. Replikernas växling mellan frän cynism och dold personlig
gripenhet, mellan undermedveten skräck och hejdlös ärelystnad
återgavs med en levande intuition, som grep tag i åskådaren med
betvingande kraft. Att lians rollskapelse likväl ej blev tillräckligt
uppskattad berodde väl mest på att dramat som helhet
framfördes på ett så ytterst otillfredsställande sätt. Att Gunnar
Klintberg i fullständig missuppfattning av sina konstnärliga
möjligheter åtagit sig Gustav Vasas roll gjorde att man endast med
tvekan gick till föreställningen, och flera av de betydelsefullaste
scenerna av dramat blevo genom hans oförmåga fullkomligt
bortspelade. Gösta Ekman kunde därför trots sin geniala
rolltolkning icke komma fullt till sin rätt.
Dessa roller hade alla visat Gösta Ekman på vägen mot den
stora allsidiga personlighetsanalysen. Fulländad framträdde han
för första gången år 1923 i en roll, så svår och i sin art otack-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
