Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svenska romaner 1937. Av Elof Ehnmark - Olle Hedberg: Grop åt andra - Gösta Carlberg: Bären varandras bördor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
genom den tidstrohet, varmed aecessoarerna skildrats: man får
verkligen en synbild från hästspårvagnarnas oeh Norrbroaffärernas,
cylindrarnas och figurkappornas oscariska huvudstad.
Bland dagens skildrare av borgerligt liv finns det en författare,
som det inte går att sätta i grupp med andra. Det är Olle Hedberg,
vilken alltid hållit sig fjärran från kotterierna och dagsmodet, en
skeptisk människorannsakare, en noggrann realist, som strikt håller
sig inom de områden han vet sig behärska. Han senaste roman,
Grop åt andra, handlar om den bortskämde och tämligen
ohängde överklassynglingen Karsten Kirsewetter, som lever högt
på att smita undan sig själv för att i stället spela roller till
publikens behag. Han blir virtuos i sin bransch och får snart rykte om
sig att vara mannen, som gör vad som faller honom in och som
alltid måste göra det oväntade. Omslaget kommer, när han träffar
en ung dam, vilken inte tycks finna honom så märklig som väntat
och vilken han följaktligen måste vinna. Han finner, att han inte
kan binda den älskade med sitt egentliga väsen, sitt innersta jag;
han har endast förmått roa och behaga henne med sina roller. Så
har han fallit i sin grop och ridån kan gå ned, ty bevisföringen
är avslutad. Karsten är skildrad som en utpräglad
skådespelarbe-gåvning. Felet är bara, att han väljer livet självt till scen. Livet
låter nämligen inte spela teater med sig, och det går inte i längden
att slarva bort den enda roll man fått sig tilldelad i det stora
dramat. Grop åt andra är en skickligt gjord roman, den är
målmedveten i komposition och stil, fylld av Hedbergs snabba ironi,
träffsäkra karakteriseringsförmåga och klara intellekt. Men ändå
verkar romanen litet för mycket av demonsterat fäll, av psykologisk
kirurgi. Det ligger ett kyligt tomrum mellan läsaren och romanens
fiktiva värld. Virtuositeten dominerar.
Det allvar, för att inte säga den dysterhet, som under senare år
präglar vår litteratur, sätter också sitt märke på den övervägande
deleii av romanen 1937. Det hotfulla, problemfyllda, ibland
tröstlösa i den moderna människans tillvaro, hennes beroende av det
irrationella, hennes fångenskap i arv och miljö har lockat till
psykologiska studier av olika slag. Ett markant exempel är Gösta
Carlbergs Bären varandras bördor. Det är svårt att yttra
sig om denne debuterande förf., som här predikar en sorts
psykoanalytisk frälsningslära med trumpetande patos och snyftande
sentimentalitet, med talför dialektik och en hätskhet mot det bestående,
som låter alla hänsyn fara. Vad han åstadkommit är icke ett
konstverk, det är en översvämning. Trots den dubbelbottnade
kompositionen och minen av objektivitet är det tydligen sin egen talan förf.
för. Hans bok är en stormande plaidoyer för den urspårade
huvudpersonen, utförd med en så frenetisk energi, att man inte låter sig
övertygas. Ibland verka de psykoanalytiska själstolkningarna
såsom för bevisföringen uppkonstruerade fall, ibland ger sig förf. på
det otacksamma företaget att psykoanalysera karikatyrer, men
ibland når han oekså långt i kuslig introspektion liksom i skild-
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
