Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svenska romaner 1937. Av Elof Ehnmark - Irja Browallius: Synden på Skruke - Moa Martinson: Drottning Grågyllen - Gustav Sandgren: Dans till gryningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
genre, i kraft av de nya problem, som åter satt vår gamla
modernå-ring på dagordningen, nu äga förnyad aktualitet och dragningskraft.
Man konstaterar emellertid, att 1937 års bonderoman alltjämt följer
gamla traditioner. Endast hos Moberg skymtar man något av det
moderna jordbrukets problem, men inte heller han har ännu på allvar
tagit itu med dem. Genrens mest lyckade verk för året är väl eljest
Irja Browallius S y n d e n på S k r u k e, som betecknar en personlig
framgång för den ambitiösa författarinnan men icke någon förnyelse
för romanslaget. Den mellansvenska bygdemiljön är säkert fångad,
en påtaglig sakkunskap framträder i detaljerna •— t. o. ni. dialekten
behålles konsekvent i samtalen — och naturskildringen liar en
artistisk touche. Men både handling och framställning äro alltför hårt
bundna vid litterära mönster. Irja Browallius roman kan
karakteriseras som en säkert och väl gjord variation.
Moa Martinson liar däremot från sin debut visat en egen,
omisskännelig profil. Men också hon kan brista i självständighet, när lion
sluter sig till traditionella genrer. I Drottning Grågyllen
börjar hon med att återberätta en medeltidssägen, och det är alldeles
påfallande, hur nära lion därvid imiterar 90-talisternas
historiero-mantiserande, en smula manierade krönikestil. Först i det följande
kommer hennes eget temperament mera till sin rätt. Drottning
Grågyllen erinrar närmast om hennes föregående Rågvakt, eftersom
även den nya romanen skildrar gångna tiders liv i Kolmårdstrakten,
här från den epok, då den gamla, på jordbruket baserade livsföringen
började vika för industrialismen. Liksom i Hj. Bergmans
bergslagsromaner skildras den anrika herremanskulturens undergång. Moa
Martinson har nya traditioner och nya originella figurer att komma
med samt dessutom sin egen syn på jordbaronernas tidsålder. Men
hon, liksom den tradition hon ärvt, står alltför mycket utanför,
alltför undrande vid anblicken av de besynnerliga människoöden lion
berättar om. Den riktiga trollskärvan i ögat äger hon inte. De
kuriösa figurerna glida förbi ocli försvinna, alltjämt höljda i det
dunkel, vari folkfantasien sett dem. En helt annan säkerhet få
scenerna från de fattiga soldattorpen. Här möter man en omedelbarhet
och friskhet, som än en gång visar, att Moa Martinson är en av den
svenska fattigdomens främsta skildrare i vår tid.
Till folklivsskildringarnas klass kan man på sitt vis även räkna
Gustav Sandgrens Dans till gryningen. Det är nutida
bygdeliv som skildras men ingalunda arbetet, vardagen eller de praktiska
problemen. Huvudpersonen är en fiolspelare och miljön koncentrerad
till de lantliga dansbanornas lördagsfröjder med små avstickare till
bönhus och nykterhetsloge. Fiolspelaren är en lyrisk musikantsjäl,
som drömmer drömmar av det slag, som romantiker bruka, om »en
själ mot stjärnan» och om att spela på livet »som på tusen fioler»,
så att en sky av blommor faller över jordens bräddar. »Att leva är
att drömma», förklarar lian också alldeles programenligt. Det är icke
så mycket genom sin handling eller genom de, i ett par fall utmärkt
skisserade figurerna boken får sitt värde utan genom de poetiska
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
