Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svenska romaner 1937. Av Elof Ehnmark - Gösta Sjöberg: Algot Eriksson. Förlagsinspektör. F. d. Ledamot av Riksdagens Andra Kammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
naturskildringarna och den romantiska stämningskonst, som gör
Sandgren till lyrikern framför andra i vår prosadiktning.
Vill man ha exempel på raka motsatsen, på den svenska prosans
prosaiskaste utformning, skall man vända sig till Gösta Sjöbergs
originella roman Algot Eriksson. Förlagsinspektör.
F. d. Ledamot av Riksdagens Andra Kammare. Redan
titeln, som är ett visitkort, ger besked om att det här är fråga om
en person, som det inte precis gått uppåt för i livet. Herr Eriksson
— man måste faktiskt titulera denne romanhjälte — har hamnat som
bokackvisitör och är nöjd med sin lott. Han är nämligen en
prototypisk representant för den hygglige vardagssvensken, som inte gör
stort väsen av sig, en ytligt sett rätt trivial person utan fantasi och
utan humor, korrekt, medelmåttigt begåvad och icke särdeles
litte-lärt intresserad. Han är å andra sidan pålitlig, nykter i alla
bemärkelser, blygsam och helt främmande för den svenska slösaktigheten
men en god representant för den svenska ärligheten. En man som
herr Eriksson blir naturligtvis inte en romanhjälte i första taget.
Han måste alltså sättas in i ovanliga och dramatiska situationer.
Förf. har därvid gått mycket omsorgsfullt tillväga och noga aktat,
sig för alla överdrifter. Han har också sett till, att herr Eriksson
hela romanen igenom reagerar fullt naturligt ocli konsekvent.
Händelserna äro så lagda, att de tvinga honom att tänka, att fundera
över sig själv, att känna ett ständigt ökat ansvar gentemot livet.
När han till slut finner sig stå inför sin sena kärleksupplevelse,
springer hans sedan barndomen tilltäppta känsloliv i dagen och han
blir en rikare, friare och mer levande människa. Det enda man i
denna strikt logiska och psykologiska roman kan känna sig manad
att finna en smula egendomligt, är att den är skriven i jagform.
Dess originalitet beror naturligtvis i hög grad på den omständiga,
stelbenta och ängsligt korrekta kanslistil, varmed förf. låter hjälten
skildra sitt liv. Som pastisch är detta ett verkligt kraftprov, i stil
med Chronschough, och man finner här riktiga praktexemplar av de
officiellaste subståntiveringar, de mest protokollsmässiga
omskrivningar och de allra kurialaste abstraktioner. Denna stil
karakteriserar visserligen herr Eriksson på det förträffligaste, men endast den
herr Eriksson, som skildras från början, inte den som först efter
upplevelserna och den slutliga känsloförnyelsen själv berättar sina
öden. Han visar sig också kunna återge samtal på ett fullt
naturligt sätt; oratio obliqua hade ju annars varit honom mera
näraliggande. Detta är inkonsekvensen i denna konsekventa bok, som man
trots allt inte vill ha annorlunda. Den presenterar en människa, som
tål både att skrattas åt och hedras, en figur, som man tycker sig ha
träffat i livet då och då men som hittills inte på allvar introducerats
i litteraturen.
Grundförutsättningen för att romanen om herr Eriksson kommit
till, ligger i en vis comica, som inte direkt framträder men ligger
fördold i själva den stilistiska utformningen. Man kan gott kalla
denna egenskap för humor. I modern svensk litteratur är humorn
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
