Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bondenöd och stormaktsdröm. Av Bertil Boëthius - Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
herrgårdsarbetare var lägre än på 1500-talet ha Heckschers
undersökningar ådagalagt.
Sammanfattningsvis kan man alltså fastslå, att nya
näringskällor i avsevärd utsträckning skapades, men att vi icke kunna ånge
deras effektivitet i förhållande till befolkningstillväxten. Än mindre
är det möjligt att bedöma deras effektivitet, om man till
belastningen genom folkökningen lägger också den normala belastningen
genom statens organisation för stormaktspolitiken med åtföljande
sociala och administrativa nybildningar, d. v. s. en väsentligt
utökad adelsklass med begränsad produktiv verksamhet samt en
flerdubblad administration och krigsmakt, vilka dock delvis svarade
även för adelsklassens underhåll.
Den enda vägledning vi äga är en av Heckscher konstruerad
»välståndsindex», fr. o. m. 1630-talets mitt. Den återspeglar närmast
endast skatteförmågan och kan därför dölja en — mycket
sannolikt — sjunkande levnadsstandard. Men även med denna reservation
ger den intressanta upplysningar. Slutstriden i trettioåriga kriget
och danska kriget pressade i förening med dåliga skördar ganska
hårt under 1640-talet, men först omkring 1650 följde en verkligt stark
nedgång. Orsaken var som känt en svår missväxt. Därefter höll
sig skatteförmågan trots Karl Gustavs krig ganska väl uppe; den
nya förmyndartiden tyckes i det hela ha varit präglad av goda år.
Verkliga hemsökelser tillstötte 1675 och 1676, då krig och missväxt
sammanföllo. Efter kriget stiger kurvan brant och löper därpå högt
uppe i skalan, men med svåra liack för missväxterna 1691—93 och
1697—99 samt pesten 1710; först därefter gör sig, efter en första
återhämtning, det stora nordiska kriget på allvar gällande. Bördorna bli
åter svåra, som under tyska kriget. Heckschers undersökningar
bekräfta dock andra forskares resultat, att offren i blod och
ekonomiska resurser ej varit så tunga som man tidigare tänkt sig.
»Huruvida ensamt den sociala oron i det tidigare 1600-talets
Sverige varit tillräcklig att verka till erövringskrig tillåta vi oss ej att
avgöra», skriver förf. (s. 30). Det är begripligt, ty materialet pekar
icke i denna riktning. Samtid och eftervärld ha hittills framställt
saken så, att Gustav Adolf framdrev sin politik trots den fara för
social oro, de eljes obehövliga nya bördorna måste medföra. Något
skäl som rubbar denna åsikt har ej förebragta. Alldeles särskilt
synes det vara en ren fantasi, då förf. konstruerar fram »en
krigs-utlösande (kurs. här) spänning» mellan adeln och bönderna vid denna
tid. Kollektiva uppgifter kunna nu en gång icke lösas utan enskilda
uppoffringar, och de högadliga magnaternas traditioner voro ej
krigiska. I Danmark höllo de Kristian IV tillbaka efter förmåga, i
Karl IX:s omgivning spelade de en liknande roll, och de mest
belysande av de citat, som hos Strindberg bevisa betänkligheter mot
kriget, härröra från rådskretsen. Att böndernas missnöje med de
växande bördorna stundom hotade att leda till uppror, är ingen
nyhet. Strindberg gör självfallet det mesta möjliga därav. Här som
ganska ofta slår han dock in öppna dörrar. Ingen som på allvar
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
