Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23 febr. 1938 - Van Zeeland — en illusionsfri världsreformator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Mot kontingenteringssystemet vänder sig van Zeeland med
anmärkningsvärd skärpa. Han förordar i princip, att ali
kontingen-tering av industrivaror slopas. Såsom en av praktiska skäl betingad
övergångsanordning föreslås tillämpning i viss utsträckning av
»tullkvoteringar», innebärande rätt att införa en viss kvantitet av en
vara till lägre tullsats, under det att tullen för överskjutande
kvantiteter successivt stegras. Av förkastelsedomen över
kontingenteringarna drabbas emellertid ej dylika begränsningar, som ansluta sig
till i produktionsutjämnande syfte upprättade internationella
kartellavtal; det skulle alltså även i fortsättningen finnas rum för
sistnämnda slag av kontingenteringar.
I fråga om jordbrukskontingenteringarna synes van Zeeland böjd
att resignera; han nöjer sig med att föreslå, att inga nya sådana
skola genomföras och att de bestående icke måtte skärpas.
Bland företeelser på det finansiella området, vilka hämmat och
oroat världshandeln, brännmärker den belgiske experten främst den
rådande oredan på valutamarknaden ävensom hindren för
transferering av långfristigt kapital och kommersiella likvider från ett land
till ett annat. Vid dryftandet av botemedlen härför höjer sig van
Zeeland för det faktum, att en valutastabilisering på basis av en
viss guldparitet för närvarande icke är möjlig. Men han uttalar
sig för en utsträckning av det hösten 1936 mellan England,
Frankrike och Förenta staterna ingångna, av Belgien, Holland och Schweiz
sedermera biträdda valutaavtalet till att omfatta även andra länder,
vilka i så fall skulle inbjudas att angiva inom vilka gränser de
skulle vara villiga att söka hålla fluktuationerna av sina respektive
valutor under en period av 6 à 12 månader åt gången. Tyvärr ligger
den invändningen alltför nära till hands, att varken dollarn eller
den franska francen i hägn av valutafördraget har visat prov på
en stadga, som skulle kunna tjäna andra valutor till förebild.
Det mest betydelsefulla avsnittet i rapporten hänför sig
emellertid till frågan om de internationella kapitalrörelsernas
återupptagande. Van Zeeland pläderar här för att finansiell hjälp skall
givas skuldsatta stater i syfte att göra det möjligt för dessa att
avveckla sina valutarestriktioner ocli clearingsystem och så
småningom bliva i stånd att i världsekonomien spela en mera aktiv
roll än hittills. Men detta kan icke genomföras utan att räkningen
göres upp med det förflutna — vilket innebär, att de existerande
skulderna nedskrivas till en nivå, som svarar mot gäldenärens
betalningsförmåga, liksom också en konsolidering av sådana
fastfrusna krediter, som nu regleras över clearing. Därefter skall nästa
steg kunna tagas i form av ny internationell kreditgivning. Det
på denna punkt endast i grova drag skisserade förslaget innebär,
att centralbankerna skulle hos Internationella regleringsbanken i
Basel öppna räkningar för varandra i respektive lands valuta. Dessa
krediter skulle användas för att finansiera varuutbytet mellan de
berörda länderna. Valutariskerna skulle motväga varandra, så
länge handelsutbytet jämnt balanserade. För reglering av över-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
