Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Riksdagen och demokratien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen och demokratien
allra mest uppreklamerade frågorna samt när kulturfrågorna äro
före. I vanliga fall kunna de på sin höjd få läsa några lösryckta
fraser, valda med noggrann hänsyn till tidningens publik; icke ens
om man gör ett puzzle av referat från tidningarna tillhörande
samtliga större partier kan man åstadkomma en nöjaktig bild av
vad som förekommit, Måhända försvara sig tidningsredaktionerna
med att riksdagsreferat ej hör till det »pigga», som demokratiens
tidningsläsare tros kräva och således skulle vara krönet på alla
ansträngningar för folkbildningens utbredning och fördjupning.
Måhända hänvisa de, med större rätt, till att riksdagsreferaten endast
avspegla riksdagens egen vanvördnad mot sina överläggningar
och dessas nuvarande betydelselöshet. Faktum kvarstår likväl, att
pressen i intet annat kulturland torde nedlägga mindre möda på
att referera riksdagsdebatterna än i Sverige; valmannen har med
andra ord i intet annat demokratiskt land så små möjligheter att
snabbt bilda sig en självständig uppfattning som hos oss;
läsekretsens opinionsbildning kan ofta vara nästan diktaturstatmässigt
ensidigt tillrättalagd i partitidningarna i vår demokratiska stat.
Pressen kan icke heller hänvisa till ärendenas ringa vikt. Nyligen
såg man notisartade referat av debatterna om vägväsendet^
omorganisation och sjukvårdspersonalens arbetstid, vilka frågor
måste intressera tusentals läsare, och samtidigt kunde man läsa
spaltlånga referat av bowlingtävlingar eller skolungdomens
simtävlingar eller helsidor om de Hollywoodska filmstjärnornas
uppdiktade liv. Det ena utesluter givetvis inte det andra och allt har
sin publik, men det måste finnas rimligare proportioner mellan det
väsentliga och oväsentliga (ehuru kanske mera roande) i tidens
skeenden. En ansvarsmedveten press har dock en uppfostrande
uppgift i folkstyrelsen. Det finnes skäl att påstå, att
riksdagsmännen själva, regeringen och pressen tävla med varandra i att
— om än oavsiktligt — skapa ringaktning för folkrepresentationen
och dess arbete.
Man kan även förebrå den nuvarande klasspolitiken att ha
bidragit till att avtrubba intresset för riksdagens debatter och
voteringar. Klasspolitiken leder lätt till imperativa mandat, och
imperativa mandat ha alltid en tendens att gå ut över
personligheten. Det skulle förvisso icke skada, att en diskussion kring den
moderna principalatsläran anordnades för att klargöra, att
riksdagsmännens alltför frihetsinkräktande bundenhet till händer och
fötter av intressegruppers imperativ varken är konstitutionellt
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
