Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1937. Av Olof Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
finlandssvensk skönlitteratur 1957
Fjolårets finlandssvenska skönlitteratur dominerades, åtminstone
om man tar hänsyn till kvantiteten, av tvenne faktorer: prosan och
ungdomen. Ur publiksynpunkt företedde säsongen ingenting
uppseendeväckande i stil med Sally Salminens jättesuccé år 1936. Av de
nya romanerna, novellsamlingarna eller dikthäftena utsändes inte
en enda i en andra upplaga. När julmarknaden var över, visade det
sig att tre förströelseromaner haft den största åtgången: Harald
Hornborgs »Farväl Flüstringen», Håkan Mörnes sjöroman
»Destinerad till Jemen» och debutanten Solveig von Selioultz’
familjekrönika »December». Dessa konstateranden innebära emellertid inte,
att finlandssvensk diktning upplevde ett dött år i fjol; de ge endast
en bild av, under vilka otacksamma yttre förhållanden den
konstnärligt mera ambitiösa litteraturen arbetar.
Förhållandet mellan Finlands svenskspråkiga diktning och den
läsande allmänheten har för övrigt varit föremål för en rätt livlig
diskussion de senaste veckorna. I februari debatterades spörsmålet
i radio i Helsingfors. Representanter för publiken framförde en lång
rad beskyllningar mot den unga litteraturen: den var ensidig,
instängd, självbespeglande, svårtillgänglig, ointressant. Klagomålen
komma självfallet att bli resultatlösa. De unga finlandssvenska
författarna ha alltid varit sturska och konsekvent hållit sig till sin
starkt personligt färgade, konstnärligt målmedvetna linje.
Personligen håller jag styvt på diktarnas rätt ocli Skyldighet att
gå sin egen väg utan sidoblickar på publiken. Om en författare
med det ena örat lyssnar till sitt konstnärliga samvete och med
det andra till allmänhetens krav, blir resultatet oftast denna
snedvuxna, gärna ett grand patetiska uppbyggelse, som saknar
hemortsrätt både i konsten och i den sunda förströelselitteraturen och som
varit karakteristisk för så många av den moderna tidens litterära
världssuccéer.
Men å andra sidan kan man ge allmänheten en viss rätt, n. b. om
man tar dess randanmärkningar om den finlandssvenska dikten
såsom ett valhänt försök till karakteristik och inte som kritik i
negativ mening. Våra yngre författare äro i många fall så särpräglade
och hänsynslösa i sina konstnärliga strävanden, att de måste te sig
svårtillgängliga för läsare utan litterära specialintressen och
kunskaper. Men värde och lättillgänglighet ha som bekant intet att
göra med varandra.
Efter dessa allmänna reflexioner skall jag övergå till en närmare
granskning av vad 1937 års bokskörd har att bjuda på.
Eomaneriia och novellsamlingarna voro till antalet inte färre än
tjugo. Anlägger man en konstnärlig måttstock, förtjäna sju av dem
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
