Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1937. Av Olof Enckell - Ralf Parland: Ebonit - Eva Wichmann: Manja - Tito Collianders: Korståget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
i detta sammanhang. Ralf Parland har i kanske högre grad än
någon annan varit skottavla för publiksmakens misshag, och nekas kan
inte att han i sin nervösa exklusivitet måste verka irriterande på dem,
som av dikten begära konkretion och uppbygglig förlösning. Men
då man säger, att Parland saknar allvarligt innehåll, misstar man
sig ganska grundligt.
Ealf Parlands novellsamling heter »E b o n i t». Bokens värdefullaste
berättelse handlar om en ung, inåtvänd, självaiialyserande mans
besök i ett luxuöst, verklighetsbetonat hem någonstans i den finska
landsbygden. Själva uppslaget har beröringspunkter med Runar
Schildts mästerverk »Häxskogen», där den nervöst känslige,
sönder-reflekterade diktaren Jacob Casimir gästar en brutalt livshungrig
herrgårdsmiljö. Den inre konflikten blir också densamma: jag kan
inte förstå annat än att Parland i »Ebonit» gett en äkta, övertygande,
konstnärligt utarbetad analys av den neurasteniskt estetiska
mentalitet, som är ett av de ständigt återkommande, klassiska motiven
i litteraturhistorien. — I detta sammanhang vill jag även omnämna
en annan av 1937 års ungdomar: Eva W lehmann. Hennes debutbok
heter »M a n j a» och vittnar om en originell begåvning. Innehållet
bjuder på en blandning av saga och samhällssatir — i andersensk
anda — och greppet om uppgiften förråder ofta en social skarpblick
och konstnärlig självständighet, som vittna gott för framtiden. Men
språkbehandlingen är ännu alltför manierad och tillkrånglad.
De prosaböcker jag tillsvidare omnämnt ha alla sin styrka i det
konstnärliga och intellektuella. Jag skall nu övergå till några
författare, som följa en mera traditionellt realistisk linje.
En av höstens mest uppmärksammade romaner var Tito Collianders
»K o r s t å g e t». Boken bekräftade ett tidigare intryck: att Colliander
arbetar med imponerande målmedvetenhet och att han med varje
nytt arbete inregistrerar nya vinningar. I »Korståget» möter läsaren
en utvecklingsroman, som inte blott är voluminös — nära femhundra
sidor — utan också intressant.
»Korståget» handlar om en ung man, som växer upp i krigstidens
Petersburg, som där upplever alla revolutionens fasor, som kommer
över till Finland med förstörda nerver och upprivet sinne, och som
slutligen finner ro i grekisk-ortodox klostermiljö vid den
rysk-estniska gränsen. Men denna koncentrerade antydan om det yttre
förloppet kan självfallet inte ge någon föreställning om var bokens
egentliga värde ligger.
Sin inre hållning får »Korståget» genom sin naturalistiska och
fräna psykologi. Tar man sikte på romanens själsskildring kan man
säga, att den berättar om en ung man, som håller på att gå under.
Hjälten får erfara hela hemlöshetens ångest, och de hårda
upplevelserna resultera i en ödesdiger brist på inre balans. Colliander ger
mörka och detaljrika beskrivningar av alkoholutsvävningar och
rusets förödande verkningar, och det är en dyster tyngd över de
tungsinta situationsbilderna. I skarp motsats till dessa ur
kompositionssynpunkt centrala kapitel står bokens slut, där hjälten Tomas kon-
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
