Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 25 mars 1938 - “Försvaret främst“ — ett historiskt riksdagsplenum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
daude män läto dock aldrig- denationalisera sig1: de bekämpade
stående arméer till förmån för milissystem och gjorde helst sin
försvarsvänlighet betingad av de sociala reformernas tryggande. Men
partiets ungdomar odlade med förkärlek den ofta rent antimilitaristiska
agitationen — av dessa sutto nu flera på regeringsbänken den 16
mars. Först sedan världskriget brutit ut kunde Branting — några
dagar efter Kisatelegrammets avsändande — betyga den socialistiska
arbetarklassens solidariska känsla för nationens självförsvar genom
uppmaningen till de borgerliga partierna att göra upp försvarsfrågan.
Maningen följdes dock ej av vilja att dela ansvaret. Efterkrigsårens
fåfänga nedrustningssträvanden förfäktades av socialdemokraterna
— trots det nya söndrandet av nationen och trots varningarna för
ovädrets annalkande — ända till för ett par år sedan; så sent som i
1934 års valprogram hette det, att partiet ville »bekämpa försöken
att utnyttja det utrikespolitiska lägets försämring till militär
upprustning». Mellan tankegången i denna programsats eller exempelvis
hr Engbergs beryktade uttalande om Gotland eller hr Z. Höglunds
gamla Hørupska fråga: »hvad kan det nytte!» och den självhävdelse,
som nu blivit en samlande nationell lösen, är ett svalg befäst. Många
bittra besvikelser ha säkerligen föregått socialdemokraternas
försvarspolitiska nyorientering: de ha blivit lika gäckade i sina
förhoppningar om den internationella, fredsvänliga socialismens
förmåga att genomsyra världen som andra blevo bedragna i augusti
1914, när de trodde att krigstjänstvägran skulle utgöra ett medel att
utrota kriget. Ingen bestrider det delvis ideella uppsåtet i
partiets tidigare freds- och försvarspolitik; men politik är ett problem
ej blott om idealitet utan även om realitet. Varken det ideella
uppsåtet eller realitetssinnet bör längre behöva skilja partierna i fråga
om svensk freds- och försvarspolitik.
Den samfällda manifestationen i riksdagen innebar även, att
jord-brukarklassen inför utrikeslägets bjudande tvång fullständigt
uppgivit sin ingrodda gamla betänksamhet mot ett kostsamt och
krävande försvar. Bland jordbrukare har motvilja först mot
värnplikten och sedan mot övningstidens utsträckning oftast varit djupt
rotad; i år förekommer i massan av riksdagsmotioner t. o. m. ett
försök att lösa jordbrukets arbetskraftsproblem genom förslaget att
befria jordbruksarbetare från utskrivning i krig, en tanke som
riksdagen självklart ej reflekterat på och som nästan påminner om
vad en riksdagsman i bondeståndet på 1840-talet yttrade: »skulle
krig-uppstå, vill väl var ocli en hellre skicka ut 2 soldater, än sin egen son».
Bondetågets mäktiga opinionsyttring kan ej bortskymma, att t. o. m.
eljest mycket konservativa jordbrukare motsatte sig 1901 år
härordning- eller 1911 röstade mot F-båten, likaså att sänkningen av
övningstiden 1925 till de 140 dagarna i hög grad möjliggjordes genom
förslag från bondehåll. Lantmännen ha — i motsats till
socialdemokraterna — föga skattat åt internationell fraseologi. Säkerligen hade de
länge ungefär samma syn på Sveriges läge som den fullmäktige i
bondeståndet, vilken vid 1840—41 års riksdag ställde följande utrikespoli-
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
