Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Privatvetenskap i moral. Kritiska reflexioner i anledning av en moralpristävling. Av Martin Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
konstaterat, faktum, ty »vi ha faktiskt utvecklats ur en sol, alltså
var solen från begynnelsen en antecipering av jorden. Tiden år
an-tecipering och försyn, den är alltings fullbordan och undergång, den
är lösningen av motsatsen mellan determinism och frihet, den är
både utveckling och stagnation, liv och död. I tidens rike samlas
alla mål och tiden styr alla vägar, den är vishetens stora Tao.» ■—
Fatte detta den som kan! Anmälaren kan det icke och skyndar
därför över till andre pristagaren, K. Grue-Sörensen.
Danskens skrift Vår tids moralnihilism är till stor del en
kritik av den naturalistiska, deterministiska och
psykologisk-socio-logiska s. k. moralnihilismen. Då denna kritik är typisk för förf:s
inställning, skall jag mest uppehålla mig vid denna.
Bland naturalisterna nämner förf. Poincaré. Enligt denne rör sig
etiken med befallningssatser, imperativer. Då vetenskapen i motsats
härtill rör sig med påståendesatser, indikativer, kan etiken ej vara
vetenskap. »Böra» oeh »vara» lia intet med varandra att skaffa.
Enligt förf. är distinktionen riktig men slutsatsen oriktig. Etiken kan
nämligen mycket väl vara en vetenskap, en praktisk vetenskap. Ty
liksom alla teoretiska bevis enligt Poincaré förutsätta obevisbara
teoretiska axiom, så vila enligt förf. alla praktiska bevis på moraliska axiom.
Etik och vetenskap ha således gemensam startpunkt — axiomen. Den
ena behöver då icke vara sämre än den andra! — Med en sådan dålig
logik kan man sannerligen icke vederlägga Poincaré.
Förf :s kritik av determinismen är såtillvida intressant, att han i sin
argumentering tar upp vissa straffteoretiska synpunkter. Det är
visserligen fullt konsekvent, när förf. utifrån sin idé om straffet såsom
en »förebråelse» avvisar determinismen. Att förebrå en
brottsling-vore meningslöst, om han ej kunnat handla annorlunda än han gjorde.
Men vilka äro förf:s grunder för idéen om straffet såsom
»förebråelse»? Dem letar man förgäves efter. Emellertid, när förf. skall rikta
en avgörande kritik av determinismen, kommer han med rena
absurditeter. Hans resonemang är i korthet följande: Determinismen
upphäver sig själv. Den vill nämligen vara en sann lära. Sanningen
saknar emellertid betydelse, om man med deterministen antar, att
vi bestämma oss för ett antagande, icke emedan detta är sant, utan
emedan vi tvingas därtill av kausalnödvändighet. — Skulle man
således enligt deterministen tvingas att godta, att 2x2 = 4 av andra
orsaker än att 2x2 = 4? Det har jag verkligen aldrig hört talas om.
Till nyss förda resonemang fogar förf. följande orimliga
tankegång: I en ofri värld kan det aldrig uppkomma ett medvetande om
dess ofrihet. Är nu anslutningen till determinismen icke en
frihetsakt utan kausalt bestämd, så kommer denna anslutning i en skriande
motsats till den likaledes kausalt bestämda anslutningen till
indeter-minismen. Därmed har determinismen förlorat varje företräde
framför indeterminismen. Men nu har människan kunskap om och
herravälde över naturen. Häri uppenbarar sig något, som är överordnat
naturen, näml. människans förnuft ocli vilja. — Att människan kan
reflektera över tingen är en sak, att lion har »herravälde» över dem
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
