Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 26 april 1938 - Den sjuke mannen vid Seine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
det sig, att å ena sidan denna ministär med Blum som andra namn
alltjämt var för folkfrontbetonad för att väcka någon verklig tillit
i konservativa kretsar, medan å den andra Bonnets finansiella
metoder och Delbos’ noninterventionspolitik verkade som röda skynken
på regeringsblockets vänsterelement. I början av 1938 kom så krisen:
socialisterna lämnade regeringen, och kvar stod Chautemps med en
i huvudsak radikal ministär, där Bonnet alltjämt hade säte, ehuru
han i finansministeriet efterträtts av sin meningsfrände Marchandeau.
Kabinettets verkliga underlag var så smalt, att det överallt
betraktades som ett provisorium. I optimistiska kretsar hoppades man,
att det skulle avlösas av en verklig nationalregering, ägnad att i
en alltmer kritisk situation rädda spillrorna av Frankrikes
finanser och europeiska stormaktsställning. En koalition från Blum till
den moderate politikern och finansexperten Paul Keynaud var en
lösning, som livligt diskuterades. Utgången blev en helt annan.
När krisen inträdde i början av mars utan att man av omsorg om
sammanhållningen inom den alltmer murknade folkfronten ens
vågade driva det till en avgörande votering i kammaren, blev det
tydligt, att icke ens det hotande europeiska läget förmådde samla
den franska demokratins spetsar till någon manifestation av
nationell solidaritet. Socialisterna ville draga in Moskvas hejdukar i den
nationella samlingen, medan Flandin, Beynauds rival inom det
moderata lägret, lyckades avhålla sina meningsfränder från allt
samröre med folkfronten. Det med mycken talang bedrivna spelet i
Palais Bourbons korridorer lämnade Frankrike utan regering i den
stund, då Hitler skapade Stortyskland. När efter den franska
utrikespolitikens hittills största debåcle krisen omsider löstes, blev
resultatet det sämsta möjliga. Den första folkfrontregeringen i
nästan oförändrad upplaga, med till och med francfördärvaren Vincent
Auriol som medlem men symboliskt nog med finansministerposten
avskaffad, presenterade sig för Frankrikes vänners desillusionerade
blickar. Att denna ministär ej kunde få lämnas länge i orubbat bo,
om man skulle kunna undvika en fullständig katastrof, var tydligt
för alla. Särskilt de franskvänliga miljöerna i England råkade i den
djupaste oro, och Churchill själv skyndade till Paris för att ge goda
råd. Äter var det en samlingsministär, som tedde sig som den enda
räddningen.
Den nya Blumregeringen blev som väntat ej långvarig. Innan den
ännu uppnått en månads ålder, arkebuserades den av senàtens
radikaler med Caillaux i spetsen, sedan den först i kammaren nått den
klenaste majoritet, som folkfronten dittills lyckats prestera. Den
omedelbara orsaken till dess störtande var Blums begäran om
fullmakter för en delvis högst antikapitalistisk finanspolitik. Men ett
bidragande skäl var också rädslan för att folkfronten skulle
inveckla Frankrike i en yttre katastrof. Som utrikesminister hade
Blum inmönstrat den gamle salongsjakobinen Paul-Boncour. Dennes
oförfärade utfästelser till Pragregeringen och än mer hans håg till
direkt intervention i Katalonien mot den segrande Franco väckte all-
•292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
