Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 26 april 1938 - Den sjuke mannen vid Seine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
varliga farhågor i generalstaben och andra ansvarskännande kretsar.
Blums avlägsnande skulle äntligen lämna fältet fritt för den
nationella samlingen, och som Frankrikes räddare utpekades överallt
försvarsministern Édouard Daladier, radikalernas ledare och den ende
folkfrontpolitiker, som -— tack vare sitt nitiska och över
partikontroverser höjda arbete i krigsdepartementet — ännu åtnjuter
allmän auktoritet.
Daladier lyckades verkligen också inom kort tid bilda den nya
ministären, men ännu en gång visade den franska parlamentarismen
sin oförmåga att skapa en stark regering. Både socialisterna och
större delen av de moderata stannade utanför, och Daladier kunde
blott ställa på benen ett radikalt kabinett med två moderata
medlemmar: Paul Reynaud som justitieminister samt Clemenceaus förre
sekreterare och postväsendets reformator i regeringarna före
folkfrontens seger på våren 1936, Georges Mandel, i
kolonialdepartementet. Basen är alltså ytterst smal. Å andra sidan innesluter
kabinettet åtskilliga personer med betydande auktoritet i det borgerliga
Frankrike. Utom regeringschefen själv och de båda moderata
medlemmarna gäller detta särskilt Bonnet, som efterträtt Paul Boncour
vid Quai d’Orsay, och Marchandeau, som återtagit finansministeriet
efter det Blumska intermezzot. De nämnda utgöra också stommen i
det inre kabinett, som Daladier skapat för den verkliga
regeringskursens fastställande.
Det återstår nu att se, om ministären Daladier verkligen
betecknar en vändpunkt i den tredje republikens stormiga parlamentariska
historia eller om den olycksaliga folkfrontpolitikens sviter ännu ej
äro helt övervunna. Tidens tecken peka ovedersägligen på en
samling mittåt av Marins högergrupp, centern under Flandin och
Reynaud, radikalerna och möjligen de besinningsfullarc elementen inom
socialdemokratin under den av erfarenhet och ansvar åtskilligt
luttrade Léon Blums ledning. Men utvecklingen är oviss. Inom
socialdemokratin finns en betydande vänsterfalang med starka
försänkningar inom den mäktiga C. G. T., Frankrikes landsorganisation. Här
är oron för konkurrensen med kommunisterna i fråga om marxistisk
renlärighet den allt överskuggande drivkraften och särskilt det
spanska kriget och dess fruktade, allt sannolikare utveckling till en total
nationalistseger det stora intresset. Denna riktning med sin starka
resonans hos Parisarbetarna utgör en betydande svårighet för varje
försök till en resonligare politik från partiets sida. Och skulle
socialdemokratin alltjämt taga den av verkligbeten så illa tilltygade
folkfrontideologin till ledstjärna, finns det en grupp av radikala
deputerade, som på grund av det franska valsättets egendomligheter ha
socialistiska röster i andra voteringen att tacka för sina mandat
och därför automatiskt dragas åt vänster. En borgerligt betonad
koalition måste därför möta stora svårigheter.
Å andra sidan står Daladiers stora anseende tack vare hans
framgångsrika verksamhet för nationalförsvaret, hans rykte som en
energisk och beslutsam man, som ej ryggar tillbaka för kraftåtgärder,
•293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
