Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 26 april 1938 - Den sjuke mannen vid Seine - Kring Vita Huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
om dylika skulle befinnas nödvändiga, och regeringens avgjorda
högerfärg i jämförelse med de föregående kabinetten. Inom det
radikala partiet finns även en stark utpräglat borgerlig falang med
sina sympatier högerut. Den har särskilt framträtt vid fällandet av
de bägge Blumska kabinetten. Denna riktning, för vilken namnen
Caillaux och Léon Meyer äro representativa, har bland annat goda
försänkningar inom partiets ungdomsrörelse.
Daladier har av en nära nog enhällig kammare lyckats utverka
fullmakter för sin finansförvaltning, och han har åtminstone för
ögonblicket kunnat bilägga de fruktansvärda arbetskonflikter, som
vid hans makttillträde hotade att lamslå till och med leveranserna
för det franska försvarets räkning och som utgöra ett vältaligt
vittnesbörd om den franska marxismens bristande ansvarskänsla inför
fäderneslandet även i den svåraste yttre kris. Han har även skyndat
att vidtaga åtgärder för att i Englands kölvatten avveckla den
meningslösa och för fransk utrikespolitik högst ödesdigra motsättningen
till Italien. Starten liksom mottagandet i utlandet, särskilt i
England, har alltså varit god, och tack vare kammarens ferier har
Daladier tre månader på sig för konsti’uktivt arbete, oberoende av den
parlamentariska komedin. Det återstår att se, om dessa gynnsamma
omständigheter skola räcka till för att åstadkomma en effektiv
regeringsmakt i Paris eller 0111 sommaren kommer att erbjuda en ny serie
av treveckorskabinett och långvariga regeringskriser, glättigt
insce-nerade inpå spetsarna av de Hitlerska bajonetterna. Det är att
hoppas, att den franska demokratin kan uppbjuda nog självbesinning
för att förverkliga det förra alternativet. Segrar däremot det senare,
torde farsen ej komma att kunna uppföras så länge. Om avbrottet
skulle komma utifrån eller inifrån, är däremot en öppen fråga.
Allteftersom de europeiska diktaturstaterna inhösta den
ena framgången efter den andra och därmed öka sin
yttre och inre prestige, frågar man sig med växande spänning, huru
många demokratier som skola kunna bestå i konkurrensen. Ett är
säkert: förutsättningen är att de visa sig i stånd att frambringa
tillräckligt betydande statsmän, ty ledareproblemet är i kritiska tider,
alla teknikens framsteg till trots, en fråga mindre om skicklig
propaganda än om personlig auktoritet.
Många blickar gå i detta sammanhang till Förenta Staterna. Huru
mycken berättigad kritik som än kan riktas mot Roosevelt och hans
politik, kan det likväl svårligen bestridas att han vunnit en personlig
nimbus som få av hans företrädare — icke den »akademiske» Wilson,
ej heller den personligen föga aktade Harding, den löjligt
uppreklamerade Coolidge eller världskrisens syndabock Herbert Hoover. Skall
det lyckas den amerikanska presidenturen att även i fortsättningen
motsvara de ledareanspråk, som vuxit fram under hans tid? Frågan
är av intresse ej minst inför höstens val till det unionella
representanthuset och till olika statliga ämbeten och korporationer. Att
demokraterna fortfarande få majoritet i huset, torde stå utom allt tvivel,
•294
Kring Vita
Huset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
