Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 26 april 1938 - När Litauen måste falla undan för Polen (Vilnafrågan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tiv självbevarelsedrift, som till en del dikterade Litauens avslag
på den av Hymans 1921 utarbetade lösningen av Vilnafrågan,
vilken innebar i realiteten ett återupplivande av den gamla unionen.
Vilna skulle som autonomt område ingå i det litauiska
statsterritoriet, men samtidigt skulle vissa för de bägge staterna gemensamma
utrikes-, försvars- och handelsfrågor handläggas av blandade
delegationer. (Förslaget avvisades också av Polen.)
Spärrandet av gränsen, som helt naturligt vållade stort avbräck
i detta hörn av Europa, utgjorde en ständig källa till irritation och
framkallade otaliga gränsintermezzon. För Polen betydde den ett
allvarligt hinder för eventuella planer på politisk och kulturell
penetration av Balticum och bildandet av ett baltiskt block. Tiden
arbetade tydligen för Polen, då det orimliga tillståndet framträdde i
skarpare dager, allteftersom Europa glömde konfliktens upphov och
bakgrund.
Den latenta krisen kom till ett våldsamt utbrott i mitten av mars
under synnerligen dramatiska former. Det hade föregåtts av
underhandlingar bedrivna av icke-officiella representanter — det rörde sig
i detta liksom vid liknande tillfällen förut om några grevar av
polsk-litauisk härkomst, vilka äro lämpliga som mellanhänder. Med
regeringarnas goda minne ville de sondera möjligheten att få till
stånd ett modus vivendi. Ryktesvis meddelades, att två rent litauiska
distrikt inom Vilnaområdet, nämligen Svencionis och Druskininkai,
hade erbjudits Litauen i en allmän uppgörelse. Den inblick i den
litauiska ståndpunkten, som polackerna på denna väg fingo, bidrog
troligen till deras beslut att slå till vid första lägliga tillfälle. Ett
sådant kom snart. Samma dag Hitlers motoriserade divisioner
över-skredo den österrikiska gränsen, nedsköts en polsk gränssoldat, som
trängt 17 meter in på den litauiska sidan och vid den litauiske
gränsvaktens anrop svarat med ett skott. De båda händelsernas
samtidighet ter sig så egendomlig, att man torde kunna förstå litauernas
ihärdiga tal om provokation. Polen beslöt omedelbart att utnyttja
gränsintermezzot. Det litauiska förslaget om att utse en blandad
undersökningskommission, som skulle klarlägga händelseförloppet,
avvisades bestämt. För Polen stod uppenbart minst två möjligheter
till buds: militär ockupation eller ultimatum med stora
truppkoncentrationer vid gränsen som effektiv bakgrund. För det första
alternativets uteblivande har Litauen att tacka det indirekta stöd, som
Tyskland lämnade genom sitt mot Polen riktade hot att i händelse
av en polsk inmarsch omedelbart tillvarataga sina intressen i
Memel-området. Det aktiva fredsarbetet bedrevs av västmakterna, i första
hand Storbritannien. Tack vare dem avstyrdes överlämnandet av det
ursprungliga ultimatum — enligt ryska och franska källor av sådant
innehåll, att det icke ens kunde ha accepterats av en stat med de
blygsammaste anspråk på självständighet. Västmakternas uppgift
var tydligen att förmå Warszawa att stämma ner tonen och på samma
gång besvärja Kaunas att falla undan. Polens ultimatum i sin
slutliga form var kraftigt nog. De framställda kraven — etablerandet av
•302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
