Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den svenska brigaden och Tammerfors. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
fram mellan skog, sjöar och åsar i Tavastland norr om
Tammerfors — den svenska diktens, Runebergs och Topelius’ klassiska
urfinska bygd. Finska och svenska bondeled, ofta två, någon gång
tre generationer sida vid sida, officerare ur Finlands gamla
härsmakt, »jägarne» d. v. s. de unga finländare, som vågat sitt
tärningskast, fått utbildning och elddop i Tyskland och nu som
räddare återvänt med sin tyska träning och sitt tyska skick, samt
rikssvenska officerare och specialutbildade — det var för vår syn
»den svartnade i trasor klädda hären», som frös och svalt men
segrade tillika. Det var än mer, det var ett verklighetens uppbåd
av lagvärnande ande, ett fast beslut lios låg och hög. »Vi tåla ej,
att landet dras in i främmande faror!» Man kan med
utgångspunkt från vår lugna fred och vår frihet från påfrestningar av
svåraste art lätt missförstå och vantolka detta. Man kan — delvis
naturligtvis med rätta — påvisa skiftande bevekelsegrunder, som
vävdes in i det hela. Men obegriplig och obegripen blir denna här,
dess sega vågsamhet och uthållighet, för den som ej ser det
runebergska, det fosterländska i hela rörelsen. Här var ett folk, som
sedan 110 år prövat på, vad Ryssland betydde av för oss
främmande förtryck. Med liv och blod ville det värna sig mot den
nyaste formen av ofrihet och oreda. Ingen, som var med, kan
glömma allt som ingick i vita hären av stadsbons värn mot terror,
av studenternas och skolungdomens enstämmiga, offerberedda och
besjälade vilja och bondens hårdhänta försvar för egen bygd ocli
frihetens tradition i den.
Historiskt och mänskligt var detta för den, som såg det i
februari och mars 1918, något av Engelbrekt och Gustaf Vasas
dalkarlar. Hur jag än rannsakar mitt minne, står den
karakteristiken för mig som den enda, vilken kommer verkligheten nära.
Jag finner den på sida efter sida i gamla anteckningar från dessa
dagar i mars 1918 — och hur har den ej besannats av Finlands
återuppbyggnad under de 20 fredsår, som sedan följt, trots alla
språkstridens svårigheter och de ej mindre bistra våndor, som
följt försoningsverket mellan segrare och besegrade åt. Både i den
enskilda soldatens ord och framför andra hos den stolte ledaren
för denna improviserade här, lios Mannerheim, i hans dagorder
och tal stötte man lätt på denna granitgrund av
»Landshövdingens» ocli det gamla Sveriges lag, av nordisk frihetskänsla —
det är sanningen om denna här som helhet sedd; dess lugna väg
gick vidare till Finlands riksdag av i dag; för »den lagliga ord-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
