Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den svenska brigaden och Tammerfors. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
tankens representanter, trots att Hjalmarson fick ledningen först
i Tammerfors, att Hallström snart blev sårad, ocb att Winge ledde
Brigaden blott under dess sista tid i fält. I Tammerfors stod man
inför stridens sista kapitel. Kanonerna dånade från Lembois
några mil söder om staden. Snart var Brigaden där och deltog i
en fronttjänst, vars mest spännande moment voro egna spaningar
och de rödas pansarvagn, dess rörelser under nätternas
vakttim-mar. Dit kom budet, att tyskarne befriat Helsingfors. Mången,
som då tyckte »det är gott att ha varit med vid Tammerfors, det
största slaget», har nu känt sig som »i frontmännens gråa led»
inför Mannerheims ord i Tammerfors den 3 april 1938:
»Oss krigare höves ej att yvas över våra bragder. Må en
eftervärld döma om den insats oss förunnats göra och mäta måttet av
dess värde. Här må dock sägas, att den segslitna segern vid
Tammerfors betecknat en avgörande vändning i frihetskrigets gång.
För första gången inom räckhåll skymtade här målet för finska
folkets långa väg mot friheten.»
Nu stodo vi inför uppbrottet. Ett planerat, första anfall mot
söder strandade på mansspillan bland officerarne vid en alltför
djärv rekognoscering med Hjalmarson. Kort därpå bröt röda
fronten samman. — Brigaden ocli alla andra truppförband sattes
den 22 april i rastlös, farofylld marsch söderut bland återtågande
röda hopar. Kapten Nils Wickström har utmärkt skildrat denna
del av kriget, dess äventyr och mötet med tyskarne i »Som
officer med Svenska Brigaden i Finland» (1919) och i »Svenska
Brigaden». I detta sammanhang skulle det tyvärr föra för långt
att söka sammanfatta detta krävande stridsförlopps alla
enskildheter.
Medan Brigaden strävade söderut mot Tavastehus, föll Viborg
den 29 april. De första dagarne i maj fingo brigadisterna bud om
de stora kapitulationerna vid Lahtis. Kriget var slut. Nu kommo
efter stridens spänning och större tider den inre politiska
uppgörelsen och upprorets slutlikvid med straffdomar, med elementär
hämnd för mördade anförvanter och skövlade hem och med
fånglägrens elände. Att Finland så hastigt kom ur denna vågdal ocli
kris, har för mig alltid tett sig som en det osjälviska, flärdlösa,
fredliga arbetets och den redbara, fosterländska viljans triumf. Vid
sidan av allt detta stod den vita härens intåg i Helsingfors den
16 maj med dess minnen av farans ocli uppoffringens dar i snöiga
tavastländska, österbottniska och karelska bygder. För Brigaden
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
