Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - ”Skumbildningar” eller personligheter? Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Nyman
livet röjer sig sålunda just genom benägenheten att uteslutande
reagera på retningar. Men dylika retningssvar äro, understryker
Stieler, ytterst grova. I det kollektiva livet finnes intet rum för
sådana finare, mera nyanserade uttrycksmedel, som kunna
förekomma i umgänget, individerna emellan. Framställningens
trådar sammanknytas också i följande, tungt vägande sats:
»Massornas ofta påstådda och iakttagna råhet och mindervärdighet är
följaktligen en principiell sådan och är grundad i kollektiviteten
som sådan, ej däremot i individernas bildningsgrad.»
Uppfattningen fasthamras ytterligare av detta uttalande: »Ej blott i
intellektuellt utan även i varje annat hänseende visar sig ett
kollektiv som alltigenom underlägset.» Det blir underbetyg över
bela linjen. ’Massan’ kan egentligen endast säga Ja eller Nej —•
där den överhuvud för det så långt som till artikulerat,
meningsfyllt tal. I varje fall yttrar sig kollektiv ovilja som regel endast
i form av larm eller utrop: Stieler har säkerligen rätt i detta.
»Tud i Luren, Emundsen!» ropar vid ett offentligt rabaldermöte
en av personnagerna i Ibsens dramer. Den tyske massforskaren
hade kunnat hänvisa till denna scen, som på ett oöverträffligt och
förintande sätt tecknar den uppagiterade hopens åtrå att komma
åstad mesta möjliga stoj och oväsen. Och bortser man från
enstaka andliga manifestationer från enskilda medlemmar, »så blir
det uppenbart», tillägger han, »att det blott är fråga om olika
utformade och avtonade akter av instämmande och motsägelse;
alla övriga slag av själsliga förlopp kunna kollektivt icke ge sig
till känna, de äro lielt enkelt icke för handen». Ledaren eller
folktalaren upplever därför det kollektivum, inför vilket han är ställd,
som ett belt och hållet primitivt väsen, plundrat på allt, vad man
kunde beteckna som ’personlighet’ i ordets pregnanta mening. Den
tyske massforskaren kunde lia tillagt, att ledarens framgång belt
beror på, om och i vad mån ban lyckas göra detta »primitiAra
väsen» ännu primitivare. I regel begär det intet bättre! En Adolf
Hitlers ocli en Benito Mussolinis exempellösa framgångar som
politiska talare lämna i våra dagar skrämmande bevis härpå.
Det visar sig också karakteristiskt för Georg Stieler, att han i
sin framställning icke lägger samma skarpa gräns mellan ’grupp’
och ’massa’ som William Mc Dougall och därför heller icke anser
’gruppen’ vara den värdeskapare och värdebärare, som den
amerikansk-engelske instinktforskaren håller den för att vara. För
den senare föreligger här, i kraft av ’gruppens’ fastare organisa-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
