Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28 maj 1938 - Europa efter Rommötet - Kan någon europeisk stat ensam spränga N. F.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tor — vilket doek knappast förefaller troligt — skulle detta innebära
en ny skärpning av de europeiska motsatserna.
Sammanfattningsvis kan sägas, att den utjämning av konflikterna
i Europa, som man hoppats skola följa på Chamberlains uppgörelse
med Mussolini, hittills uteblivit, att något lossande av
vänskapsbanden mellan Tyskland och Italien ej kunnat iakttagas, och att läget
i Centraleuropa är allvarsammare än någonsin. Under sådana
förhållanden är det ägnat att väcka förvåning och livlig oro, att Sveriges
utrikesminister ej funnit lämpligt att i Genève klart och tydligt
reservera sig mot Bonnets, Litvinovs och andra ledande
folkförbundsmäns emfatiska försäkringar, att erkännandet av Schweiz’
neutralitet på intet sätt utgjorde ett prejudikat utan att övriga
förbundsmedlemmar alltjämt vore bundna av sanktionsiDaragraferna.
Intet borde få försummas, som för oss kunde minska risken att i ett
europeiskt krig ställas inför en hård moralisk och juridisk press att
vidtaga åtgärder, vilka måste inveckla oss i konflikt med den
iitan-för folkförbundet stående parten.
Mussolini anförtrodde en gång i tiden
postgeneralen Juhlin — enligt dennes
egen stolta berättelse — att han skulle kunna spränga Nationernas
förbund. Vad som sedan dess inträffat har visat, att Mussolini
visserligen ägt den goda viljan men saknat förmågan. Trots att Japan
och Tyskland genom att tidigare ha anmält sitt utträde i högsta grad
underlättat Mussolinis sprängningsarbete, har denne ej lyckats i sitt
uppsåt. Italiens sorti har naturligtvis ytterligare försvagat
förbundet och förvärrat dess på sistone kroniska svaghet; men större blev
ej effekten än så, och många anse t. o. m., att Italiens avfall betydde
en amputering, som snarast verkade sanerande och smärtstillande.
Men själva den Mussoliniska problemställningen — möjligheten för
ett enda land att sätta torpeden under Genèvearken — kan ge en
tankeställare. Utgångspunkten är härvid givetvis den föreliggande
situationen, och förutsättningen är att England och Frankrike med
sitt enorma intresse av förbundets bestånd fortsätta sin vakttjänst
som de två enda överlevande bland 1920 års fem signatärmakter.
Förbundets allvarliga sjukdomstillstånd kunde visserligen göra det
antagligt, att varje ny förlust av en europeisk stat bleve den lilla
droppen, som komme bägaren att rinna över. Men så många liv, som
N. F. visat sig besitta, är det långt ifrån givet att ens Nordens
utträde skulle verka demolerande. Ännu mindre skulle nog Sovjets
utträde behöva skaka N. F. i dess nuvarande mindre format; om
Litvinoffs stat gäller nog ungefär detsamma som om Italien, att
många skulle dra en lättnadens suck vid dess återbud till Genève.
Ett Francostyrt Spanien utanför förbundet skulle säkerligen icke
heller gärna kunna vålla förbundet större förtret än
medlems-Spa-nien under inbördeskrig och med ständigt hot för världsfreden.
Schweiz, som alltid begärt största möjliga skydd mot minsta möjliga
plikt och där en folkomröstning om utträde diskuterats i diverse
371
Kan någon europeisk stat
ensam spränga N. F.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
