Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tvåkammarriksdagens professorer. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvåkammarriksdagens professorer
rer i teten men däremot sådana parlamentariska
förstarangs-krafter som bl. a. Adolf Hedin, lektorerna Elowsson och Magnus
Höjer, d:r David Bergström samt den stora vältalaren
Falu-adjunkten Vahlin, Sixten von Friesen och senare Karl Staaff.
Alin nådde visserligen icke högre funktioner än ledamotskap av
konstitutionsutskottet och 1895 års hemliga utskott; trots att
hans professur omfattade statskunskap ocli vältalighet låg icke
heller hans styrka på tribunen, men han levererade -— i strid
mot Rydin — ett unionspolitiskt program, han blev »det stora
partiets» konstitutionella auktoritet ocli — för att citera Simon
Boethius — »inom sitt eget läger älskades och beundrades ban
såsom kämpen utan fruktan och tadel för Sveriges ära, rätt och
välfärd». Hugo Blomberg fick aldrig samma utomordentliga
inflytande på sitt parti som Uppsalakollegan men han avancerade
1902 till och dog 1909 såsom ordförande i konstitutionsutskottet.
Ernst Tryggers enastående roll i den kammare, vars
personifikation han i många år var, behöver ej här närmare angivas.
Varken Pontus Fahlbeck eller Sam Clason hade trots politisk lidelse
den parlamentariska talekonstens gåva för sig; åtminstone den
senare åtnjöt dock inom sitt parti ett mycket stort inflytande,
och lian slutade sin politiska bana som konstitutionsutskottets
ordförande och ecklesiastikminister, och vad den idérike Fahlbeck
beträffar utnyttjades hans arsenal av argument under striderna
om parlamentarismen måhända mer än någon annans.
I andra kammaren hade Simon Boethius flera år majoriteten
emot sig och hans utskottskarriär (ledamotskap i
konstitutionsutskottet) fördröjdes. Han kunde heller aldrig göra
lantmanna-partiets ledare, som han eljest stod nära, rangen stridig, men han
var en av de få som vågade ta upp en dust med Hedin; han var
dessutom positivt inriktad, t. ex. i skol-, arbetar- och
rösträttsfrågorna, ocli åtminstone på slutet av de tolv riksdagsmannaåren
åtnjöt den oförvägne och talföre Uppsalaprofessorn en bemärkt
ställning. Odhner började ovanligt, i det att ban genast vid
inträdet i kammaren blev gruppordförande, låt vara allenast för de
moderata stadsrepresentanterna, vilka tidigare haft
Göteborgsborgmästaren Svanberg till ordförande; bland kammarens
verkligt ledande personligheter kunde han trots allt arbete dock aldrig
inrangeras, och han ledsnade också efter fyra år på politiken.
Kjelléns tre år på andra kammarens Göteborgsbänk präglades av
mycken aktivitet, självständighet (han var »unghögerns» tales-
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
