Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Mysteriet Röhm. Av Per Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysteriet Röhrn
föreslogs den unge löjtnanten till en första ordensutmärkelse för
tapperhet, vilken emellertid uteblev, då Röhm som stabsofficer
inte borde ha befunnit sig vid den främsta skyttelinjen. Från den
dagen var Röhm en svuren fiende till den civila byråkratien.
Ordnarna i och för sig brydde han sig knappast om; den sortens
fåfänga tycks ha varit honom rätt främmande. Men han hade en
utpräglad känsla för frontens rätt, ocli lian citerar i sina minnen
med bitterhet den ofta vid fronten upprepade vitsen om att
kulregnet kommer framifrån men ordensregnet bakifrån.
Två gånger under kriget blev Röhm svårt sårad. Den första
gången förlorade han en del av näsan, vilket för framtiden delvis
deformerat hans ansikte. Den andra gången räddades han med
knapp nöd av en handlingskraftig löjtnant, som också var sårad.
Det var under striderna kring Verdun år 1917. Röhm träffades av
en granatskärva i bröstet vid en stormning, fortsatte emellertid,
till dess att framgången var tryggad. Sedan tröto krafterna, och
ban måste med några andra lätt sårade kamrater dra sig tillbaka,
Den lilla gruppen utsåg en kulle, som föreföll att vara skyddad
utan att ana att man just skulle hamna vid en av artilleriets mest
utsatta eldledningsplatser. Väl uppkommen på kullen mötte den
lilla gruppen en fientlig granatskur, genom vilken Röhm återigen
träffades; denna gång betydligt allvarligare. Han trodde inte
längre, att han kunde fortsätta, utan tog avsked av sina kamrater.
Den ena av dem lyckades emellertid rycka upp honom från
marken och efter lång övertalning uppbjöd den sårade Röhm sina
sista krafter och släpade sig ner i en förbindelsegrav, där ban
förlorade medvetandet.
Nu var fronttjänsten slut. Efter en lång lasarettsvistelse fick
den nyutnämnde kaptenen en kommendering till bayerska
krigsministeriet, förflyttades därifrån till en divisionsstab i Rumänien
och hamnade med denna division omsider på västfronten igen.
Det var som stabsofficer, som Röhm fick utveckla sin
organisatoriska förmåga, och det var här, som han på allvar kom i kontakt
med de civila myndigheterna. Sakta och omärkligt smög sig den
utveckling fram utmed de bakre linjerna, som skulle resultera i
sammanbrottet, Röhm var frontens man. Han föraktade etappen,
och detta förakt stegrade sig under revolutionen till ett
flammande hat.
Det var kanske främst under åren närmast efter kriget, som
Röhms politiska inställning tog fastare form. Det, som först föll
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
