Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Håst ad
walkiavtalet och under inspiration av Léon Bourgeois’
rättskänsla beslutat. Den rimliga frågan var, huruvida befolkningen
i Vilnagebietet, trots Litauens historiska rätt och Polens
faktiska makt, skulle utan påtryckningar få bekänna sin önskan
(eller sina differentierade önskningar) i nationalitetshänseende.
Hur de olika nationaliteterna därstädes äro fördelade och hur de
skulle ha röstat, torde ingen med säkerhet kunna avgöra. I
Sverige tog man blott parti för en nationell och rättmätig lösning.
Trots att uppgiften i dåvarande läge ej kunnat överstiga
stormakternas krafter, gåvo de likväl snart upp spelet, och många
småstater våndades i förväg inför »faran» att behöva tillåta
genomresa av internationell ordningspolis, stadd i folkförbundets
och rättvisans ärenden. Där skapades ett prejudikat, som
efterlämnade en lösning utan oantastlig karaktär och genast
diskrediterade folkförbundets höga syften.
Naturligtvis ges det i många fall — i synnerhet i Central- och
Osteuropa — ej någon möjlighet att skapa enhetliga
nationalstater. Folkblandningen är för grell för att medge detta. Och i
speciella fall kan nationalitetsprincipen icke renodlas, enär
utbrytningen av ett visst språkområde skulle fullständigt
desorganisera eller förkväva en stat. Minoritetsskydd i stater, där
minoriteterna ej agglomererats, och federalism i stater, där dylika
agglomerationer äro för handen, äro de supplerande
hjälpmedlen. Det anmärkningsvärda är emellertid att federalismen eller
autonomismen fått så litet utrymme efter världskriget i de stater,
där minoriteternas missnöje tack vare dessa institut bort ha
kunnat dämpas ocli staternas inre stabilitet stärkas. Strängt taget
har autonomi efter kriget blott medgivits Åland, Memel, Ulster
och — för ett år sedan — Tjeckoslovakiets rutenska del; dessutom
gjorde det republikanska Spanien ett principiellt betydelsefullt
försök 1931. Sannolikt är en viss decentralisation Belgiens enda
väg att övervinna sina svåra inre nationalitetsstrider. Det första
jugoslaviska federalistiska experimentet slog slint, ävenså
Hy-mansplanen i avseende å Vilnaområdet; och Tysk-Österrike var
under hela sin existens en förbundsstat mera på papperet än i
verkligheten. Jämsides härmed har federalismens utplånande i
Tyskland och (faktiskt) i Sovjet-Ryssland försiggått.
Enhetsstaten har alltså synts bli lösenordet, i enhetliga stater
därför att dessa fruktat federalismen såsom hämmande deras
handlande, och i oenhetliga stater, därför att dessa fruktat fe-
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
