Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa. Av Fritz Kaijser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adv okat synpunkt er på engelsk rättvisa
kritik. Någon likhet inför lagen, skriver han, existerar icke i
England. Åt den, som törhända ännu icke känner sig övertygad,
rekommenderar han ett studium av några särskilt drastiska
politiska mål, Tolpuddle Case (1834), där arbetare dömts till
straffarbete för att de bildat fackföreningar, kommunistmålen 1926, där
polisen tilläts göra olaga husrannsakan, och av Ulsterfrågans
behandling 1914, då framstående konservativa politici undgingo
kriminellt ansvar, trots att de öppet förberedde uppror.
Vad är sant och vad är överdrivet i denna kritik?
Granskar man bevismaterialet, finner man att kritiken av
lek-mannadomarna stödjer sig på auktoritativa uttalanden i alla
läger. Rätt länge har man varit på det klara med att juryn spelat
ut sin roll i civilprocessen. Den anlitas allt mera sällan, och då
någon part föreslår prövning inför jury är avsikten att fiska i
grumligt vatten ofta uppenbar. leke heller brottmålsjuryn väcker
entusiasm. Att den många gånger frikänt skyldiga, kan man
förlåta den. Men några upprörande mordprocesser, där den på minst
sagt osäkra grunder uttalat domen: Skyldig, äro svårare att
glömma. Man är också ense om att fredsdomaren icke längre är
vuxen uppgiften att skipa rättvisa, ocli om att det blott kan vara en
tidsfråga innan hans pittoreska figur för alltid försvinner ur det
engelska rättslivet.
Även kritiken av County Court domarna förefaller i viss mån
berättigad. Den fick ett erkännande, då parlamentet belt nyligen
beslöt att höja deras löner för att locka mera kvalificerat folk.
Men man får inte tro att de i regel äro inkompetenta. Även
framstående jurister ha givit upp jakten efter »glittering prizes» för
att skipa rättvisa i »the poor man’s Court», där många stora mål,
som remitterats dit från Higli Courts på grund av parts
oförmåga att betala rättegångskostnader, vänta på sitt avgörande.
Den, som vid ett besök i London gör sig besväret att söka upp
någon av distriktsdomstolarna, kan lätt övertyga sig därom.
Kritiken av överrättsdomarna skjuter säkerligen över målet.
Alltför många lysande domarnamn borga för det. Den som
liksom undertecknad tillbragt någon tid i åhörarbåsen i »Law
Courts», erinrar sig nog Lörd Justice Greer som en inkarnation
av en domares bästa egenskaper. Han var icke ensam om dem i
Court of Appeal, men jag är övertygad om att varje annat land
skulle vara stolt över en appellationsdomstol, som kunde uppvisa
en hans jämlike.
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
