Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 oktober 1938 - Ur sovjetarbetarnas liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
att äta något. De behövde icke göra något avbrott, ty de hade ju
ingenting att äta!
I den gruva där jag arbetade fanns ingen gasbelysning. Vi
arbetade därför med acetylenlampor. Ventilationen var mycket
försummad. Brädbeklädnaden och stöttorna voro mycket sorgfälligt
gjorda men likväl var antalet olycksfall enormt; detta berodde på
gruvans särart, de unga ingenjörernas bristande tekniska insikter
och den uppdrivna arbetstakten. I gruvan räknade man under
loppet av tio månader 40 dödsfall bland en personal på 1,000 människor.
Särskilt förvånade det oss att arbetarna på de vattnigaste
ställena varken erhöllo stövlar, vattentäta kläder eller vaxduk; icke ens
utbetalades någon lönekompensation för det arbete, som utfördes när
vattnet stod ända till knäna på arbetarna.
På det medicinska området märkte man en strävan efter att
genomföra en storartad organisation. Sålunda såg jag i Ryssland för
första gången vandrande sanitetsstationer i gruvan. Sjukhusen hade
god utrustning och deras personal var samvetsgrann. Tyvärr rådde
dock brist på goda näringsmedel och på medikamenter.
»Stötbriga-diärer» erhöllo under sjukdom hela arbetslönen i sjukkasseunderstöd;
enkla arbetare, som tillhörde fackförening, hade rätt att få 75 % av
lönen, medan arbetare, som icke tillhörde fackförening, blott erhölle
50 %. På grund av efterblivenheten och ibland även förvaltningens
onda vilja är antalet arbetare utan medlemsskap i fackförening
fortfarande mycket stort i Ryssland. Så höga som priserna äro kan man
lätt föreställa sig, hur insjuknade eller förolyckade arbetare få
existera.
Den sorgligaste sidan av ryskt arbetarliv är det läge, vari den
ryska arbeterskan och särskilt då gruvarbeterskan befinner sig. När
skördetiden är inne, löpa många manliga bergarbetare ifrån. Och
därmed begynner lidandets väg för de kvinnor, som arbeta i
gruvorna. Då få de hugga in. Lagenligt kunna de blott användas för
lättare arbeten. Många av dem övervaka också pumpnings- och
hiss-ningsmotorerna, men de flesta lasta och rulla kärrorna i de skeva
tunnlarna eller skovla kol. De, som sköta motorer, förtjäna 75—100
rubel, lasterskorna 100—110 rubel i månaden. Jag har aldrig
någonsin sett ett hårdare arbete än det, som dessa kvinnor måste utföra.
I en smutsig klänning, som skyler den nakna kroppen, utan
underkläder — ty dessa äro för dyra —, med upplöst och slängande hår,
med sotiga och svettiga ansikten, framstå de i ordets bokstavliga
mening som arbetskreatur. De äro helt och hållet utlämnade åt
till-syningsmannens godtycke eller t. o. m. åt arbetarnas, vilka icke
alltid äga tillräcklig ansvarskänsla. Det är en lögn att påstå att man
ger kvinnorna fritt för att de skola amma sina barn; inte en enda
gång såg jag att man tillät en arbeterska att för detta ändamål
avbryta sitt arbete. Vid byggnadsarbetet i Moskva släpade kvinnor
tegel, kalk, cementsäckar, klädda på samma sätt som jag nyss
beskrivit. Jag kände tre arbeterskor, som blott hade ett gemensamt
linne, vilket de buro i tur och ordning, om de ville gå ut och dansa.
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
