Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Ålandsfrågan i finlandssvenskt perspektiv. Av J. O. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
./. O. Söder hjelm
ocli underbefälets svenskhet. Det är icke nog att officerare och
underofficerare skola kunna svenska, utan de böra även vara
svenskar; skillnaden mellan dessa två begrepp är i våra dagars
Finland betydande. De åländska värnpliktiga böra icke mot sin
vilja kunna förläggas utom Åland. I den finländska regeringens
förslag till landstinget hette det, att ålänning icke kunde »åläggas
att varaktigt fullgöra sin värnplikt utanför landskapet». Ordet
varaktigt innebär emellertid en fara. Värnpliktiga sändas ju på
allehanda sådana kurser, vilka utgöra en väsentlig del av
modern utbildning; alla studenter och likställda i Finland skola
genomgå reservofficersskola. Men i dessa kurser är mestadels
reservofficersutbildningen uteslutande finsk. Ett stadgande, som
möjliggör kommenderingar av ålänningar utom Åland, kan icke
godtagas på andra villkor än att de skolor, kurser eller truppdelar,
dit kommenderingen sker, äro helt svenska.
Lämpligast vore att den åländska vapentjänsten skulle få
formen av ett hemvärn, kort aktiv tjänstgöring och längre
beredskapsskyldighet, t. ex. med handvapnen i hemmen. Det finnes
special-formationer i Finland av olika slag, där liknande system tillämpas,
t. ex. i fråga om de halvaktiva skyddskårerna på Karelska näset,
vilka i händelse av mobilisering eller krigsfara omedelbart skola
samarbeta med de aktiva täcktrupperna vid gränsen.
Men icke endast i fråga om värnplikten böra ålänningarnas
berättigade fordringar tillgodoses. Förhållandet mellan den
finländska regeringen och ålänningarna har ej alltid varit det bästa.
Till-lämpningen och tolkningen av självstyrelselagen för Åland har
förorsakat många slitningar. Felet härtill har uppenbarligen främst
legat på fastlandet; man har varit njugg och oförstående mot
ålänningarna. I de minsta frågor har man trakasserat dem och
alltför ofta i onödan åberopat riksintresset som en förevändning
att upphäva av landskapet fattade beslut. Knappast någon enda
åländsk motion har godkänts av finska riksdagen. Ålänningarna
ha kanske ibland varit svåra att tillfredsställa, men detta har ej
varit tillräcklig orsak till den småaktighet, som visats. När t. ex.
Ålands landsting beslöt förlänga fridlysningstiden för kräftor på
Åland med två veckor, upphävdes detta beslut av republikens
president såsom stridande mot riksintresset.
Överdriven är heller icke ålänningarnas fordran att de
garantier, de erhållit genom Genève-besluten 1921 vid Ålandskonfliktens
lösning, lojalt iakttagas. De stadganden i den s. k. åländska ga-
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
