Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 27 november 1938 - Sanktionsfrågans senaste öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
kräftelse på sin ståndpunkt. Men tyvärr uttryckte sig flera av dessa
staters representanter mångtydigt och dunkelt. I sin helhet gav denna
frågas behandling en fullgod bekräftelse på det turkiska ordstävet:
»en åhörare behöver mera förstånd än en talare».
Någon formell bekräftelse på handlingsfriheten uppnåddes icke
— därom kan man vara ense. Debatten i den politiska kommissionen
fortgick efter i huvudsak tre linjer. De nämnda sju staterna fingo
understöd från en del stater för sitt klara ocli otvetydiga hävdande
av rätten till full handlingsfrihet. Mot dem uppträdde som vanligt
de doktrinära paktförsvararna med Ryssland, Kina och
Del-Vayo-Spanien i spetsen. Slutligen bildade England tillsammans med ett
stort antal stater en grupp, som intog en mellanställning. Mr
Butler föredrog i kommissionen en deklaration från den engelska
regeringen, vari medgavs att någon ovillkorlig sanktionsförpliktelse icke
f. n. föreligger; såtillvida gav alltså England de sju staterna rätt.
Men härtill fogades vissa betydelsefulla reservationer. Butler
hävdade dels att paktens bestämmelser förbli orubbade, dels att det
förelåge en generell förpliktelse att delta i överläggningarna med andra
medlemsstater 0111 vidtagande av sanktioner i eventuella fall.
Härvid vore visserligen varje stat berättigad att själv avgöra sitt
ställningstagande, men samtidigt stode det fast, att när någon grepe till
krig, så vore detta en sak som anginge hela förbundet och något, som
en enskild stat icke kunde stå likgiltig för. Dessutom framhöll den
engelske representanten, att det var intet fel på pakten »i och för
sig», vilket han också påstod att alla voro eniga om. Det var endast
speciella omständigheter, som f. n. motiverade modifikationer i den
praktiska tillämpningen. Mr Butlers yttrande utmynnade i ett
förslag om att kommissionen skulle i en rapport konstatera den
faktiska situation, som uppkommit med anledning av de olika staternas
deklarationer beträffande art. 16.
Engelsmännens hållning kan sålunda karakteriseras som ett vagt
instämmande i de sju staternas ståndpunkt men ett instämmande
med många reservationer. Vad fransmännen beträffar, är det
tydligt att de helst skulle ha velat fasthålla vid sin gamla ståndpunkt
att paktens bestämmelser fortfarande äro i full kraft. I franska
regeringens deklaration fanns emellertid ett medgivande, att
staterna vid tillämpningen finge ta hänsyn till sitt geografiska läge,
sin ekonomiska ställning och andra länders hållning. Man kan dock
näppeligen tolka detta som någon klarare eftergift åt de sju staterna.
När kommissionen hade att bestämma innebörden av den rapport,
som skulle avlämnas till assemblén, uppstod en skärmytsling. I det
utkast som diskuterades fanns en sats 0111 att kommissionen
»noterar» den faktiska situation, som uppkommit genom de gjorda
deklarationerna — detta enligt engelsmännens och svenskarnas önskan.
Denna formulering fann emellertid icke nåd inför de pakttrogna.
Universitetskansler Unden reste ett direkt krav på att formuleringen
skulle få stå kvar, men det hjälpte ej. Ett redaktionsutskott
tillsattes, vari Sveriges ombud tog plats, och på grundval av ett förslag
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
