Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse (Dorpatuniversitetet), I. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jolian Bergman
och den 2 februari uppgjordes fredspreliminärerna. Ryssland
erkände Estlands självständighet, betalade 15 miljoner guldrubel
och förband sig att till Estland återställa evakuerad egendom
(som också i huvudsak återkom). Som vittnesbörd om
sympatierna för Sverige må nämnas att frihetsproklamationen av den
24 februari 1918 utfärdades även på svenska språket jämte
estniska och tyska, ehuru de fåtaliga estlandssvenskarnes numerära
ställning ju knappast berättigade dem till så stor uppmärksamhet.
Vid reorganisationen av landets gamla kulturcentrum,
universitetet, önskade man givetvis helst besätta lärarplatserna med
nationella krafter men i de många fall, då professorskompetenta
sådana ännu saknades, vände man sig till utlandet och då främst
till det stambesläktade Finland — ej mindre än sex docenter vid
Helsingfors’ universitet mottogo professorskallelser till Tartu —
och därnäst till Sverige. Av intresse är, att man bl. a. önskade
få, om möjligt, hela den juridiska fakulteten besatt med svenska
jurister, ett talande bevis på det goda minne man hade av
tillståndet under svensk lag och rätt i »den gamla goda svenska
tiden» (vana hea rootsi aja), som talesättet där ute lyder. Det må
väl sägas vara ett tragiskt öde, att Sverige ej var i stånd att
tillmötesgå en sådan önskan. Tyvärr var och är alltjämt —
en interpellation vid 1938 års riksdag ställer det i stark belysning
—■ antalet vetenskapliga svenska jurister för litet även för våra
inhemska behov. Juristerna ha större utsikter till ekonomisk
framgång som advokater än som universitetslärare. Därtill kom
att de löner, som kunde erbjudas i Dorpat, voro avsevärt lägre
än i Sverige —- något som visserligen ej oväsentligt
kompenserades av de vida lägre hyres- och livsmedelskostnaderna. Blott en
enda svensk jurist, jur. d:r Andreas Bjerre, straffrättsspecialist
och lärjunge till Liszt i Berlin, Thyrén i Lund ocli Stjernberg i
Stockholm, kunde antaga kallelse. Han var ekonomiskt oberoende
och starkt intresserad av uppgiften, skicklig i sitt ämne men
tyvärr sjuklig. Han är nu sedan några år avliden. Man fick taga
flertalet av de övriga behövliga juristerna bland de i stället ej så
få efter ryska revolutionen hemlösa ryska rättslärda, som ej
kunde få eller ville verka i sitt gamla hemland. Lättare blev det
att få svenska vetenskapsmän från andra fakulteter, där
tillgången på kompetenta krafter var större och konkurrensen vid
de svenska universiteten skarpare. Fyra svenskar ha förutom
mig och Bjerre efter världskriget beklätt ordinarie professurer
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
