Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse (Dorpatuniversitetet), I. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf II Adolfs sista kultur skapelse
därute (Birger Nerman i prehistorisk och jämförande arkeologi,
Helge Kjellin och Sten Karling i konsthistoria samt P.
Wieselgren i svenska språket och litteraturen), varjämte flera haft
kortare eller längre förordnanden som universitetslektorer i
svenska språket. Den första av dessa var sedermera docenten i
Uppsala Ragnar Ljunggren. Den som längsta tiden uppehöll
detta lektorat var fil. mag. Nils Herman Lindberg från Göteborg.
En kortare tid var den svenske amanuensen E. Lundström anställd
som assistent åt professorn i botanik och »adjutor», som
yrkestiteln där hette, vid botaniska trädgården.
Går man längre tillbaka i tiden, finner man ett par svenska
professorsnamn i de akademiska katalogerna från ryska tiden,
sedermera presidenten A. Lindstedt i matematik och prof. G.
Backlund i astronomi. Tilläggas kan, att den unge Hjalmar
Branting ett par månader innehade förordnande som e. o.
amanuens vid astronomiska observatoriet.
Det vore frestande att här utförligare skildra intrycken av den
för mig nya och intressanta värld, i vilken jag inträdde vid
tillträdet till professuren vid det gamla skiftesrika universitetet.
Det vore mycket av intresse att därvid berätta. Men det skulle
bliva för långt för en tidskriftsartikel. Mitt första intryck av
universitetsbiblioteket var emellertid en sällsam episod, som jag ej
vill undanhålla mina läsare.
Under mina tidigare resor i vetenskapligt forskningssyfte har
jag arbetat i många stämningsfulla och originella
bibliotekslokaler: det magnifika vatikanska biblioteket i Rom, det som en
fästning 600 meter över människornas byar och städer tronande
gamla benediktinerklostret Monte Cassino (halvvägs mellan Rom
och Neapel), domkyrkobiblioteket i det nordengelska Durham,
vilket förvaras i själva koret till den åldriga och stilfulla
medeltidskatedral, där bl. a. Beda Venerabilis’ stoft fått sitt vilorum, och
slutligen — kanske det stämningsfullaste studierum jag någonsin
sett — dömbiblioteket i Köln, inrymt högt uppe i ett av de väldiga
tornen i det gotikens underverk som Kölnerdömen utgör. I
Durham brann en gammaldags koleld på ett slags trefot i det
kalla koret, när bibliotekets gamla handskriftsskatter framtogos
av den i filtar insvepte mer än 80-årige Canon Greenwell, som vid
mitt besök där var deras vårdare. I Köln ledsagades man uppför
den slingrande torntrappan av en tjock, pustande munk, som
nästan fyllde passagen mellan de trånga väggarna, där den smala
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
