Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alice Quensel
inte krossat natur- och kulturoptimismen från tiden före 1914!
Och nu i höst ha t. o. m. barnen känt världshistoriens kalla
fläktar kring sina hjässor.
Det får väl anses uteslutet, att en historielärare inom sin
undervisning skulle driva dagspolitisk propaganda eller att han
medvetet skulle partiskt inverka på bedömandet av historiska
företeelser. Hans uppgift är ju, i ett fritt samhälle åtminstone,
att ge eleverna en orientering i tillvarons tidliga sammanhang,
icke att driva in dem i någon viss politisk grupp. Kanske ges
det snarare frestelser till underlåtenhet: att t. ex. för de många
små läxornas skull försumma ge de stora perspektiven åt
eleverna, att för deras tröga sinnens skull inte ge sig i kast med
större synpunkter, att av försiktighet undvika brännande
problem. Men då svikes också den stora uppgift
historieundervisningen liar, utom det allmänbildande orienteringssyftet, i den
utomordentliga förmågan att väcka besinning. Den, som
upplevt Lanfreys ord, att »historien har en förmåga att lugna, som
bevarar själen för partisinnets fanatism», skall djupt känna den
möjlighet, som är lagd i historielärarens händer att verka för
världens fred — inom och utom nationerna •— utan ali
»pacifistisk» propaganda. Det är så långt ifrån historikerns roll att
bidra till de populära teckningarna i enbart svart eller vitt
med idoler ocli syndabockar ocli en starkt förenklad
problemställning, att han hellre bör ta den s. k. avtoningen och
differentieringen som sin uppgift. Ja, han kan inom prononcerat
partibetonade kretsar bli tvungen att framstå som »advocatus
diaboli» endast genom sin erinran »audiatur et altera pars».
Härmed vill jag inte ha, påstått, att historikern skulle vara dömd
att vara relativist eller att alltid stå som oengagerad åskådare.
Det finns ju bestående ocli allmängiltiga värden: man kan som
måttstock bruka förnuftssynpunkter och tala om
ändamålsenlig*-heten, realiteter av förblivande natur, som livsmedelsbehovet eller
någon konstant känsla, t. ex. nationalkänslan, och naturligtvis
etiska värden, grundade på varaktigare och allmännare
rättsbegrepp. Men det är ju det besvärliga med historien, att
försöker man sätts- en regering, en person, en handling i
förhållande till något värde, komma värdena själva så lätt i konflikt.
Det beror ju på vilken synpunkt man utgår ifrån —- det
mänskliga kommer i kontrast till det politiskt kloka, det enskilda till
det allmänna, ett folks väl till andras. Det var kanske etiskt av
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
