Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historieundervisningen och politiken
Chuen-Aton att inte vilja försvara sina asiatiska provinser, men
var det förnuftigt? Det var väl mänskligt av Karl XII att fatta
som sin plikt att till det yttersta försvara den svenska
stormakten, men var det klokast? Det var ett hårt grepp Rom höll
över de mindre folken kring Medelhavet — men var det kanske
gott och nyttigt med Pax Romana? Det, som från dansk sida
räknas Kristian II till förtjänst — strävan efter fredlig och
kommersiell enhet i Norden — blir från svensk olidligt tvång,
som kväver nationell frihet och utveckling. Etcetera, etcetera.
Överallt värdekonflikter även för åskådaren på långt tidsavstånd.
Huvudproblemet — gäller den enskilda måttstocken i politik? —
har ju förblivit olöst och är kanske olösligt; man behöver bara
sätta in försvarsfrågan i dess belysning för att strax inse
svårigheterna. Uppskattningen beror ju också av om man
anlägger kortare eller längre perspektiv.
Är det så vanskligt att vid allvarlig bedömning få någon slags
objektiv värdering av historiska företeelser, så är det ju klart,
att varje värdesättning, som bottnar i subjektivism — t. ex. i
parti, fördel, sentimentalitet eller nerver — är ytterligare
vådlig och missvisande. Ofta kan visserligen gränsen mellan vad
som härvidlag är mer objektivt och mer subjektivt ur
värdesynpunkt vara bra svår att dra. T. ex. mellan vad som är
berättigat enligt nationalkänslan — som är en konstant, grundad
på ett mera organiskt komplex av primära instinkter och synes
lia en viss uppgift i den mänskliga odlingen precis som
utrustningen hos ett visst djursläkte •— och vad som däremot ter sig
oberättigat, därför att det härrör ur chauvinismen, ett mera
oharmoniskt komplex av instinkter, där t. ex. maktinstinkten eller
kampinstinkten kommit att dominera. Jag vill inte med det
sagda bekänna någon blind tro på instinktläran; den är dock bra
som arbetshypotes.
Men är det nu så osäkra grunder för ali slags värdesättning
i historien, så är det också desto mer befriande att påminna sig,
att historikerns kall icke är domarens. Vi ha ju egentligen som
historiker bara ett par bud i vår egen etik: det första, som kan
uttryckas med Harald Hjärnes ord, att söka begripa, ej lovprisa
eller fördöma, och det andra, som är detta likt, att tolka varje
tid, varje personlighet, varje rörelse från deras egna
förutsättningar, icke. från våra. Kanske vågar man tillägga ännu ett:
att aldrig behandla någon företeelse som isolerad. Detta syftar
,721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
