Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historieundervisningen och politiken
varje fall märkliga paralleller mellan psykologiens
moderiktningar och utvecklingen på politikens områden. Den atomistiska
psykologiens högkonjunktur var ju samtidig med materialistisk
historieuppfattning och dess politiska återverkan. Reaktionen mot
detta betydde den subjektiviserande psykologien med ett
återvändande till enheten, jaget, »den monarkiska principen» och det
starka betonandet av känsla och drift, medan de politiska
tendenserna samtidigt ha inriktats på statsprincip, totalitet och
spekulationer i masspsykos. Nu kan man åter skymta en dragning
åt framhävandet av tankens, intellektets betydelse, som om det
hörde till livets eviga balanssystem att sedan drifterna släppts
lösa det tyglande förnuftet åter måste frammanas. Man tror icke
längre med Rousseau, att naturen, lämnad åt sig själv, är god:
rättstillståndet är icke primitivt, utan härlett. Man är tillbaka
hos Platon.
Politikern lever i nuet och tror sig kunna binda framtiden.
Historikern lever dessutom i det förgångna och kan kanske
därmed förklara nuet. Om framtiden i någon mån skall kunna
dirigeras, beror det på om man på politikens, samhällslivets område
kan göra som på teknikens eller vetenskapens: tillgodogöra sig
framfarna generationers samlade erfarenhet. Där har historikern
sin stora uppgift som förmedlare. Kanske inte minst genom vad
han kan ge den kommande generationen, ungdomen.
,731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
