Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Gränstvisten med Ryssland 1617—1621. Av Herman Gummerus - Bibeln åt nutidsmänniskan. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
möjligt att förvärva, om gränskommissarierna i fred hade fått
fortsätta sitt arbete enligt sin ursprungliga taktik.»
Jag tror likväl, att detta är en överdrift och att förf. alltför mycket
ser på saken ur vår egen tids synvinkel. Han skriver själv (s. 193):
»Tvisten om besittningen av några fattiga byar kändes föga lockande,
om den kunde rubba hans (konungens) utrikespolitiska system. Dessa
byar hade nog en mycket stor betydelse för Finlands lokala
förhållanden, men ur hela rikets synpunkt–-var det fördelaktigt att
avstå från dem, om man därigenom kunde få garantier för att icke
bli utsatt för angrepp av Ryssland.» För resten är det tvivelaktigt,
om de svenska delegeradena hade kunnat ernå ett bättre resultat
genom att fortsätta tvisten. Underhandlingarna i ödemarken hade ju
råkat i en återvändsgränd och varit avbrutna 1620—1621. Om man icke
givit efter i fråga om Repola och Porajärvi samt i en del andra
punkter, hade det varit särdeles svårt att förmå ryssarna att avsluta
rågången. Även efter dessa medgivanden måste de svenska
gränskommissarierna gång på gång hota med att avlägsna sig och att
överlämna underhandlingarna åt de nya delegerade, som konungen
redan utnämnt. Förf. framhåller med rätta, att den nationella
självkänslan i Ryssland var i stigande under dessa år; att avstå
landområden, som man ansåg obestridligt höra till Ryssland och icke till
de i Stolbova avträdda territorierna, kändes med varje år allt mera
förödmjukande. Det är icke sagt, att Sverige skulle ha kunnat tvinga
Ryssland till eftergift i Kexholms läns gränsfråga genom att år från
år behålla Audova som pant.
Författarens berättelse om umgänget mellan de två tvistande
partierna där borta i ödemarken och deras karelska medhjälpare är
kulturhistoriskt intressant och har många roande moment. Man får läsa
om huru den ryssvänliga starosten i Lintujärvi pogost beledsagade
sina förbannelser mot svenskarna med att vända ryggen till, lyfta på
sin långa röck och visa det som anständigtvis inte kunde visas, huru
Erik Andersson måste bege sig till ryssarnas kvarter för att hjälpa
dem att redigera det ryskspråkiga exemplaret av
gränsöverenskommelsen, då deras egen »tolk» inte förstod svenska, huru ryssarna inte
ville ge ifrån sig den svenska texten, som de fått till genomläsning,
och i stället kastade sin text över till svenskarna och huru dessa
kastade den tillbaka, då de icke med våld kunde ta sin egen text från
ryssarna. Historien förmäler icke, huru många gånger den ryska
pergamentrullen flög fram och tillbaka mellan de uppretade
delegationerna.
Herman Gummerus.
bibeln åt nutidsmänniskan
Mitt i den stridaste julboksfloden har en skriftserie uppenbarat sig,
som samlats under den gemensamma beteckningen »Bibeltjänst».
Syftet är otvetydigt. Författarna ha från olika utgångspunkter velat
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
