Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 15 december 1938 - Aktionen mot IKL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bay ens frågor
fjorton dagar efter domstolens beslut skall åtal i vanlig ordning
an-hängiggöras mot föreningens funktionärer, och i den rättegång, som
därefter följer, avgöres slutligt föreningens öde. Det må erinras, att
möjligheten att provisoriskt inställa en förenings verksamhet
tillkom som ett Lappo-krav, avsett att underlätta åtgärder mot de
kommunistiska föreningarna.
Inrikesministeriets åtgärd blev omedelbart föremål för debatt i
riksdagen och godkändes, sedan IKL-riksdagsmännen demonstrativt
avlägsnat sig.
Någon entusiasm för regeringens politik mot IKL kunde man dock
icke spåra i finländska riksdagskretsar varken inom eller utom
regeringsgrupperna. Den allmänna åsikten var att regeringen icke bort
vidtaga en sådan åtgärd, om icke en tvingande nödvändighet
förelegat. Sä var emellertid ej fallet. Bevismaterialet mot IKL var till
största delen gammalt. Då man under den sista tiden kunnat
förmärka ett tydligt avtynande av intresset för IKL:s verksamhet, så
hade det varit bättre, ansåg man allmänt, att låta IKL självdö.
Åtgärden skulle ge IKL ny luft under vingarna; om den lyckades, skulle
den tvinga IKL till underjordiskt arbete, där förutsättningarna för
framgång voro mycket större än 0111 allmänheten fritt finge se dessa
nazieftersägare i aktion. Slutligen skulle åtgärden utomlands skapa
det alldeles falska intrycket att IKL varit så farligt, att regeringen
tvingats slå till för att försvara demokratien.
Opposition långt in i regeringslägret väckte inrikesministerns
åtgärd att låta de tidningar, som förfäktat IKL-idéer, inkluderas i
förbudet. Här handlade myndigheterna dessutom med stöd av en
lagtolkning, mot vilken vägande anmärkningar kunnat göras.
Tidningarna utgöra en del av IKL:s verksamhet, ansåg inrikesministern,
och borde därför i enlighet med föreningslagen dela föreningens öde.
Men härtill kunde invändas, dels att tidningarna juridiskt ägdes av
självständiga aktiebolag, dels att pressfriheten finnes reglerad i en
annan lag än föreningslagen och att förutsättningar för ett
ingripande mot tidningarna enligt pressfrihetslagen saknats.
Rent humoristisk blev denna pressfrihetsdiskussion med hänsyn till
de stridande parternas ombytta roller. Samlingspartiet, som aldrig
vägrat sitt stöd åt förslag till inskränkningar i de medborgerliga
rättigheterna, sjöng plötsligt med patos pressfrihetens lov. IKL har
alltid kämpat mot den »formella» lagen, vilken ej får stå i vägen för
folkets vilja, men ägnade sig nu plötsligt åt de mest bokstavsstränga
tolkningar av förenings- och tryckfrihetslagarna.
Socialdemokraterna åter, som konsekvent motsatt sig alla inskränkningar i de
medborgerliga friheterna, påminde nu allvarligt om att dessa friheter ej
finge missbrukas.
Mitt i denna situation förklarade rådstuvurätten i Helsingfors —
för de flesta alldeles oväntat — att inrikesministeriet saknat grund
för sina interimistiska åtgärder mot IKL-föreningarna. Det var ej
bevisat, ansåg domstolen, att IKL utgjorde en fortsättning på de
upplösta Lappo-föreningarna; dessutom vore de mindre förseelser, som
743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
