Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 15 december 1938 - Opposition och regering i England. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bay ens frågor
But now, when ali the world seems such
A God-forsaken mess,
How could we love thee, peace, so much
Loved we not honour less?»
Neville Chamberlains utrikespolitik har också långt ifrån stöd från
bela folket, såsom flera fyllnadsval ha visat; och Hitler har flera
gånger antytt, att han icke kan lita på Englands vänskap, så länge
dess statsskick är sådant att kritikerna när som helst kunna komma
till makten.
Oppositionen är emellertid ytterst heterogen. På
oppositionsbänkarna samsas nödtorftigt två partier, oavsett en eller annan
»oberoende» parlamentsledamot sådan som Vernon Bartlett, nyvald
representant för Bridgwater. Personuppsättningen är knappast
imponerande. Formellt ledes »hans majestäts opposition» av
socialdemokraten Attlee. Men denne, som aldrig tillhört kabinettet (han var
postminister utanför kabinettet 1931), har varken utom eller inom sitt
parti någon verklig auktoritet. Den kommande ledaren för
arbetarepartiet torde vara Herbert Morrison, som gjort sin karriär i
kommunalpolitiken och styr London med lika stor makt som Z. Höglund
styr Stockholm, ehuru med något bättre omdöme. I motsats mot
Attlee hann Morrison också med att sitta i MacDonalds andra
kabinett (som transportminister). Han föll emellertid igenom 1931 och
återkom först 1935 till underhuset. Över huvud taget har han sedan 1931
ägnat ganska ringa intresse åt utrikespolitiken. Den liberale
partiledaren, Sir Archibald Sinclair, satt 1931—32 i nationalregeringen som
statssekreterare för Skottland. Men ingen av dessa tre har tagit
verklig del i arbetet inom något av de mera betydande departementen; den
parlamentariska oppositionens mest erfarne man är därvidlag
Wedgwood Benu, förutvarande minister för Indien, som emellertid med ali
sin personliga charm och älskvärdhet långt ifrån är någon
ledare-begåvning. Den designerade utrikesministern, Hugh Dalton, som var
Hendersons understatssekreterare 1929—31, är både som person och
som politiker föremål för stor misstro från olika håll.
Om sålunda den parlamentariska oppositionen är en armé utan
generaler, sitter däremot på de bakre regeringsbänkarna ett flertal
generaler, ännu så länge, till synes, utan armé. Stormfågeln Winston
Churchill söker än en gång, liksom under åren närmast före kriget,
övertyga sina landsmän att England hotas av det tyska rikets
växande makt. Hans vältalighet och snarfyndighet bilda ett
intresseväckande inslag i debatterna. Det är likväl ingen tillfällighet att han
sitter ensam i sitt hörn. De grupper med vilka han för ögonblicket
är ense lyssna med förtjusning och applådera honom ivrigt, men
förtroende finner han ingenstädes. I krig kan hans tillfälle än en gång
komma, men om freden bevaras, förblir han, kanske främst på grund
av sin insats i kungakrisen, en politiker som aldrig betros med
ansvar. En belt annan ställning intar Edén. Hans anseende, både inom
och utom parlamentet, har snarast vuxit efter hans avgång. Utan att
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
