Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vad är jämförande språkforskning? Av professor Hjalmar Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Frisk
betraktas som en enhetlig vetenskap. Den är fastmer ett
konglomerat av ett flertal vetenskaper, som dock i varje enskilt fall
sammanhållas av den betydelsefulla omständigheten att
materialet för dem alla är hämtat från ett och samma folk med ett och
samma språk, en och samma kultur. Men även den som ger åt
filologien denna vittfamnande, allt omspännande innebörd, måste
nog medge, att kärnan i ali filologi är interpretationen, tolkningen
av en gången tids litterära, skriftliga dokument och återställandet
av dessa dokument i deras ursprungliga, av tiden ofta vanställda
skick. Denna tolkning kan naturligtvis avse även den språkliga
formen såsom sådan, eftersom även denna ingår i folkets
livsyttringar och återspeglar dess kynne. I sådana fall får filologien
ett språkvetenskapligt innehåll. Men filologen kan omöjligen
försumma det reala innehållet; i den mån detta fångar hans intresse,
blir ban litteraturforskare, kulturhistorisk och politisk-historisk
forskare. Den rent filologiska verksamheten, fattad såsom
interpretation, textkritik och textedition är självfallet en oundgänglig
förutsättning för ali vetenskap om det förgångna som stöder sig
på skrivna urkunder, för den historiska språkvetenskapen, för
litteraturforskningen, för den politiska forskningen. Men lika klart
synes det mig, att denna rent filologiska verksamhet inte kan
tillfredsställa filologen, varken som vetenskapsman eller som
människa. Goethe har i en av sina maximer och reflexioner
karakteriserat filologien och därvid också pekat på dess begränsning.
Han framhåller, att det är mycket naturligt, om filologen under
sitt trägna sysslande med en auktor också kommer därhän, att
han tilltror sig ett omdöme även i smakfrågor men att detta inte
alltid lyckas honom. Goethe hyser alltså en viss misstro till
filologernas estetiska värderingar. Lika lite som filologen alltid
besitter estetisk sakkunskap, lika lite kan man naturligtvis begära,
att han skall vara fackman i alla de vetenskaper i vilkas tjänst
han står. Men ju bättre han lyckas härutinnan, ju längre han
förmår blicka ut över sitt speciella verksamhetsfält, ju större
andlig kraft han lyckas frigöra från sina maktpåliggande
yrkesfilologiska arbetsuppgifter, desto högre når han som vetenskapsman.
Den klassiska filologien har av ålder och med rätta ansett
litteraturforskningen och den historiska forskningen såsom en
huvuduppgift. Den klassiska fornkunskapen och antikhistorien har
emellertid nu brutit sig ut ur den filologiska enheten och önskar
betraktas som en självständig vetenskap under mycket starkt be-
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
