Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vad är jämförande språkforskning? Av professor Hjalmar Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Frisk
sina egenartade utgångspunkter, att de dragit förhastade
generella slutsatser endast med ledning av de säregna förhållandena
i de indoeuropeiska språken. Det gäller nu framför allt att befria
språkvetenskapen från det indoeuropeiska tyranniet. Det ligger
utan tvivel något berättigat i denna kritik. Att indogermanisterna
kommit att spela en så ledande roll inom språkvetenskapen under
detta skede beror emellertid inte på något förtryckarbegär eller
på någon härsklystnad hos dessa forskare. Det är en given följd
av det faktum, att de indoeuropeiska språken stodo den
västerländska vetenskapen ojämförligt närmare än någon annan
språkgrupp. De erbjödo dessutom som jag redan har antytt alldeles
speciellt gynnsamma möjligheter för ett deskriptivt, historiskt och
jämförande studium. I samma mån som andra språk bli föremål
för en grundlig vetenskaplig bearbetning och dras in i den
allmänna diskussionen, bortfaller denna ensidighet av sig själv. De
indogermanister torde numera vara lätt räknade som inte någon
gång gjort bekantskap med språk tillhörande andra grupper. De
krav som det interna indoeuropeiska språkstudiet ställer på sina
utövare äro emellertid så stora, att dessa vanligen med eller mot
sin vilja nödgas avstå från ett djupare sysslande med språk
utanför den indoeuropeiska kretsen. Vad klandret för detaljstudium
beträffar, drabbar detta onekligen en svag punkt hos
indogermanisterna, men en svaghet som på visst sätt varit deras styrka
och i varje fall en följd av beskaffenheten hos det material som
de arbetat med. Det är en bekant sak, att det just är de
egenartade detaljerna i överensstämmelserna språken emellan som äro
de för släktskapsförhållandena belysande och bevisande. Det kan
synas vara en oväsentlig detalj att det på tyska heter i singularis
er ist men i pluralis sie sind. Men denna lilla oansenliga detalj,
denna motsättning mellan ist och sind, som går igen t. ex. i
latinets est och sunt, är tillräcklig för att bevisa att tyskan är ett
indoeuropeiskt språk. Det är på sådana signifikativa detaljer
som komparatisten bygger sina slutsatser om språkens
samhörighet. Att försumma detaljerna vid det jämförande språkstudiet
vore liktydigt med att underminera det fundament som ali
språkjämförelse vilar på. Det har tyvärr inte heller visat sig vara
överflödigt att erinra systembyggarna om ännu en trivial sanning:
för att en helhetsbild skall bli riktig, kräves att åtminstone
huvudmassan av de detaljer som den bygger på skola vara riktigt
iakttagna och riktigt tolkade.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
