Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den tyska fyraårsplanens problem. Av Carsten Welinder - Högkonjunkturens varaktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska fyraårsplanens problem.
optimistiskt förklarar, att det tyska folkhushållet nu blivit
»krisenfest» och pekar på att i motsats till andra länder högkonjunkturen’
i Tyskland ej visar några tecken till avmattning, är man i allmänhet
på andra håll långt mera skeptisk. Man hänvisar till statsskuldens
tillväxt, de alltmera komplicerade valutaförhållandena och de oin
krigstider påminnande regleringarna av produktion, konsumtion,
efterfrågan på arbetskraft m. m., och man är ofta böjd att anse, att
ett uppsving, som hålles vid makt med så »konstlade» medel, snart
måste bryta samman. Utan tvivel äro dessa förutsägelser förhastade.
De faktorer, det tyska uppsvinget bygger på, verka långt mindre
konstlade, om man utgår från det tyska näringslivets speciella
förutsättningar i stället för att på detta lägga den måttstock, man är van
att begagna i fråga om ett »fritt» näringsliv. Summariskt uttryckt
kan man säga, att, om man bortser från exporten, en högkonjunktur
hålles vid makt, så länge investeringsverksamheten hålles uppe på en
tillräckligt hög nivå. En privatekonomisk högkonjunktur bestämmes
alltså av tillgången på sådana investeringsobjekt, som betraktas som
räntabla.
I Tyskland ersattes den privata investeringen av statlig. Den senare
är i motsats till den förra ej bunden av räntabilitetshänsyn. Att
erhålla den nödiga krediten erbjuder ej större svårigheter, då stigande
penninginkomst i förening med konsumtionsbegränsande åtgärder
ökat sparandet. Kreditanstalterna äro tvingade att ställa sparmedlen
till statens förfogande. Denna förfogar därjämte över riksbanken. I
själva verket torde sparandet i Tyskland ha mindre betydelse i
egenskap av utbud på kredit, än därigenom att det genom att inskränka
konsumtionen frigör produktionsfaktorer för offentliga ändamål samt
lättar trycket på betalningsbalansen. Så länge penninginkomsten och
därigenom skatteunderlaget växer, behöver ej den ökade räntebördan
medföra så stora bekymmer, särskilt som de relativt höga
räntesatserna, 4,5 %, medgiva ytterligare konverteringar. Den redovisade
lång-och kortfristiga statsskulden har vuxit med ungefär femton milliarder
Em. vilket under rådande förhållanden måste anses relativt litet.
Därjämte komma ej redovisade belopp, för vilka formellt olika kassor
stå som låntagare. Om dessas storlek ha fantastiska uppgifter
publicerats, framför allt för att påvisa den våldsamma upprustningen. En
blick på bankstatistiken gör det dock sannolikt, att den oredovisade
skuldökningen måste väsentligt understiga den redovisade.
Då skatteinkomsterna för stat och kommun 1932—1937 vuxit från 10,3
till 18,4 milliarder Em., samtidigt som t. ex. utgifterna för de arbetslösa
successivt minskats, har staten haft möjlighet att finansiera
upprustningen m. ni. utan att behöva tillgripa en alltför stor dold upplåning.
De stigande skatteinkomsterna bero i regel ej på direkta
tariffhöj-ningar, ehuru indirekta sådana ägt rum därigenom att man inskränkt
rätten till kostnadsavdrag och skattebefrielser, utan på
skatteunderlagets ökning.
En självklar gräns för ett uppsving följer av knappbeten på
arbetskraft. Denna gräns synes man snart ha uppnått i Tyskland, fast man
47
4 — 3021. Svensk Tidskrift 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
