Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den tyska fyraårsplanens problem. Av Carsten Welinder - Fyraårsplanen, dess viktigaste uppgifter och hittillsvarande resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carsten Wellnder
lågprocentiga järnmalmerna, varav Tyskland har nästan obegränsade
tillgångar. Genom Versaillesfreden förlorade Tyskland tre fjärdedelar
av sin järnmalsproduktion. Österrike äger, jämte stora mängder
lågprocentig inalm i Steiermark, även högprocentig malm. Tillgången
på den senare är dock begränsad — det hittills kända förrådet lär ej
uppgå till mer än 200 millioner ton. Det är framför allt i fråga om
metaller ,som »Kampf dem Verderb» inriktar sig på att spara råvaror
och låta det en gång använda åter dragas in i cirkulationen. Den
betydelse, Tysklands råvarubehov äger för dess spanska politik, är
allmänt känd. Man hyser också förhoppningar att med tillhjälp av
tyskt kapital kunna utnyttja Jugoslaviens rika malmtillgångar.
Tidigare har det ansetts alltför dyrbart att bearbeta de tyska
lågprocentiga järnmalmerna, då de äro sura i stället för basiska. Men saken
kom i ett annat ljus, sedan i Tyskland en ny metod utexperimenterats,
som första gången togs i praktiskt bruk i England.
För att utnyttja de lågprocentiga malmerna bildades Hermann
Gö-ringverken. Gruvor och ugnar anlades i Salzgitter i Harz samt
planerades i Franken. Efter »Anschluss» ändrade man sina planer
beträffande Franken och har i stället börjat uppföra anläggningar i
Linz, vilka skola utnyttja Österrikes lågprocentiga järnmalm. På
grund av malmernas ringa procenthalt har man till en del fått frångå
den gamla regeln, »att järnet söker sig till kolen och ej kolen sig till
järnet». Sålunda drager man till Salzgitter en sidokanal till
Mittel-landkanal. På denna är det meningen att transportera kol från Ruhr
för den malm, som skall smältas på platsen, samt som returfrakt föra
den övriga malmen till Ruhr. Vad kostnaderna beträffar, lovar man
Ruhrindustrierna, att den nya tyska malmen ej skall ställa sig dyrare
än den svenska. Detta är emellertid en förutsättning för att man skall
vinna industriens medverkan och säger ej mycket 0111 produktionens
räntabilitet. För verken i Linz blir tydligen Rhen—Donaukanalen av
största betydelse. Vilket jätteföretag det är frågan om, förstår man
av att redan före »Anschluss» planerade man vid Hermann
Göring-verkeu en produktion av 21 millioner ton malm. Även om man kunnat
uppnå denna kvantitet, hade detta dock ej varit nog för att tillgodose
Tysklands malmbehov.
JärntiUverkningen belyses av följande siffror:
1929 1932 1937
Järnmalmsproduktion, brutto ............ 6,374 1,340 9,732
» , räknad i järn .... 2,080 443 2,759
Tackjärnsproduktion ...................... 13,240 3,932 15,958
Av ovanstående siffror framgår, hurusom importbehovet ständigt
vuxit. 1937 importerades 20,6 millioner ton järnmalm.
Bruttokvantite-ten motsvarar alltså deri kvantitet, man planerat bryta vid Hermann
Göringverken, men då dessas järnmalm är av lägre procenthalt än
den importerade malmen, skulle en brytning av ungefär 30 millioner
ton bliva nödvändig för att helt ersätta importen. Redan möjligheten
att tillgodogöra s;g skrot gör varje exaktare beräkning omöjlig. Den
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
