Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Höga vederbörande. Av Carl Arvid Hessler - Allan Ingelson: Officiellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
muntliga procedur varit synnerligen nyttig framgår bl. a. därav att
hovrätten efter dylika förhör med parterna ändrat underrätternas
utslag i cirka 75 procent av fallen.»
Någon gång är Ingelsons siffermaterial mindre upplysande än det
hade behövt vara. Han berättar t. ex. om de mål, som ingått till
arbetsdomstolen. Till en början voro ju parterna ganska skeptiska mot
den nya inrättningen, och under de första tre åren avgjordes endast
331 mål. Men efterhand övervann man sina betänkligheter och målen
blevo allt flera. För denna ökning har Ingelson endast angivit
totalsiffror. Han kunde med lätthet ha kompletterat dem med siffror, som
visat parternas olika grad av intresse för domstolen. Under åren 1929
—35 instämdes sålunda 238 mål från arbetsgivarsidan, 1,026 från
arbe-tarsidan och 8 från parterna gemensamt. Siffrorna äro ju särskilt
anmärkningsvärda, om man erinrar sig omständigheterna kring
domstolens tillkomst. Det var ju icke att ta miste på vilken part som den
gången anmälde den starkaste misstron.
Man kan i det sammanhanget tänka på en annan institution, vars
objektivitet inför samhällsfrågorna stundom satts i fråga. Det har
anmärkts, att lagrådets opinionsyttringar i stort sett endast komme
en viss politisk riktning till godo, lagrådet skulle tjäna högerns
intressen. Nu är det en ganska omdiskuterad sak, ur vilka synpunkter
lagrådet skall granska de dit hänskjutna lagförslagen. Men hur man
principiellt än uppfattar saken har det dock i nutida praxis iakttagits
en bestämd tendens hos lagrådet att lägga huvudvikten vid ett
juridiskt bedömande. Att draga en skarp gräns mellan juridiska och
sakliga synpunkter låter sig väl sällan göra. Men lagrådet söker
koncentrera sig till de synpunkter, som dess ledamöter kunna framföra
med anspråk på full sakkunskap. Det betraktas också numera som ett
faktum, att regering och riksdag endast önska juridisk ledning från
lagrådet. I detta stycke blir man emellertid rätt bristfälligt
informerad av Ingelson, som skriver: »Granskningen går ut på att tillse
inte blott att bestämmelserna äro klara och tydliga samt
överensstämma sinsemellan och med andra lagar och allmänna
rättsgrundsatser, utan också att de äro praktiska och lämpliga.» Om detta skall
återge rådande statsrättslig uppfattning är det missvisande. Om det
skall återge rådande praxis är det oriktigt.
Men på andra punkter är Ingelson i tillfälle att modernisera gängse
föreställningar. I litteraturen brukar man t. ex. inhämta, att det är
andre kanslisekreterare, som för sina respektive departement sköta
protokollen i konseljen. Utvecklingen har emellertid gått i den
riktningen, anmärker Ingelson, att amanuenser numera vanligen få svara
för protokollföringen. Ingelson är i allmänhet mycket mån om att
vara fullt up to date i sina ujipgifter. I samband med departementens,
särskilt socialdepartementets arbetsbörda berättar han om de ansatser
som gjorts att reformera departementsindelningen, och han omnämner
motionen vid 1938 års riksdag om ett hälsovårdsdepartement. Den
viktigaste händelsen på området har Ingelson dock icke fått med.
Intressantare än motionens framläggande var, att förra riksdagen beslöt
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
