Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den ukrainska frågan. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ägnad att väcka ententens förtroende. Men dessa sex veckor voro
likväl en verklig glansperiod i Ukrainas historia. I Galizien hade
rutenerna proklamerat sin självständighet och i januari kom en
deputation från dem till den sammankallade
nationalförsamlingen i Kiev: Radan i den Västukrainska republiken (Galizien
och Bukovina) hade den 3 januari voterat landets anslutning till
Storukraina. Glädjen var stor. Man hoppades nu att få ett
värdefullt tillskott av kulturella krafter och pålitliga, den nationella
saken obrottsligt tillgivna hjälptrupper. Vad man därvid mindre
tänkte på var att Ukraina härigenom fick två nya fiender: Polen
och Rumänien. I Galizien pågingo redan strider mellan polacker
och rutener och i Bukovina höllo rumänerna på att få fotfäste.
Det förefaller besynnerligt att direktoriet trots den högt
flammande nationella entusiasmen icke lyckades få ihop en armé stark
nog att möta det moskovitiska anfallet. Det borde ju ha funnits
tillräckligt av manskap, som utbildats i det stora kriget.
Förklaringen ligger väl dels i bolsjevismens starka lockelse, dels däri,
att de ryska bolsjevikerna förespeglade folket upprättandet av ett
nationellt, om också proletariskt styrt Ukraina. Petljura
räknade på stöd av talrika friskaror, men huru det var, skingrade
sig större delen av hans trupper och lämnade honom att utkämpa
striden med svaga krafter. Redan i slutet av januari måste han
utrymma Kiev och flytta regeringen till staden Vinnitsa 150 km.
söder om huvudstaden. Men han gav icke tappt. Med sina trogna
höll han ut i nära tre år mot övermakten.
Under sommaren 1918 tillfogade Petljura ryssarna allvarsamma
nederlag och tvang dem att retirera. Han sökte nu kontakt med
Pilsudski, som även han hade att bestå en hård kamp mot det
röda Moskva. Den 1 september slöts fred och ett preliminärt
avtal mellan Polen och Ukrainska Folkrepubliken. Petljura måste
därvid lämna i sticket sina stamförvanter i Galizien, som med
vapenmakt tvungits att underkasta sig Polen. Det var hårt, men
nöden har ingen lag. År 1919 fick Petljura en ny fiende i
Denikin, som icke ville veta av ett självständigt Ukraina och i augusti
samma år intog Kiev. Den ryske generalen blev dock redan i
december tvungen av bolsjevikerna att utrymma den ukrainska
huvudstaden. Hårt ansatt av de röda måste Petljura söka skydd
hos polackerna. Ännu en gång tycktes dock krigslyckan vända sig,
då Pilsudski våren 1920 företog sin berömda offensiv. Den 22 april
avslöt han ett formligt förbundsfördrag med Petljura. Det gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
