Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagen. Icke heller skulle ärkebiskopen förgäves behövt vänta på
att få sina ekonomiska krav tillgodosedda.
Ännu en omständighet, som talar mot Weibulls hypotes, synes
mig böra framhållas. När konungen stod i begrepp att återvända
till Danmark, utsåg han en interimsregering i Sverige. Denna
bestod av ärkebiskopen och riksrådet inklusive de båda
nytillsatta stiftscheferna i Skara och Strängnäs, Didrick Slagheck och
Jens Anderssen, den senare i vår historia mest bekant under
vedernamnet Beldenak. Men till regeringens »förman», som det
heter i källorna, utsågs icke, som man kunde hava väntat, Gustaf
Trolle utan Didrick Slagheck. Ärkebiskopen, vilken i egenskap
av den förnämste i rådet bort vara självskriven som den
tillförordnade regeringens chef, har alltså på ett synnerligen
iögonenfallande sätt skjutits åt sidan. Trolles relativt undanskymda
plats i rikets ledning överensstämmer illa nog med den roll av
politisk triumfator, man velat tilldela honom.
Mot bakgrunden av det ovan sagda, kunde det måhända synas
mången frestande att söka förringa ärkebiskopens andel i
katastrofen. Man får dock icke glömma att amnestiens upprivande
och räfsten med Sturepartiet minst lika mycket legat i Trolles
som i konungens intresse, och »gemensamma fiender lägga en god
grund för en allians» (Ahnlund). Men om alltså den förre icke
kan fritagas från delaktighet i ansvaret för själva blodbadet, har
dock för honom hämnden över motståndarna endast haft sekundär
betydelse. Kyrkopolitikerns och rådspartiledarens Gustaf Trolles
politiska planer hava säkerligen syftat längre än till den rent
känslomässiga vedergällningen av lidna oförrätter. Anlägger
man denna synpunkt på problemet, synes det klart nog, att
ärkebiskopens skadeståndsanspråk, det från kättarprocessen bekanta
millionkravet, måste starkt skjutas i förgrunden. Uppfyllandet
av detta krav skulle, som tidigare antytts, satt honom i stånd att
återupprätta den under Stureregimen och de sista krigsåren hårt
medtagna svenska kyrkans ekonomiska och därmed även dess
politiska maktställning. Trolles vidlyftiga skildring av det
kyrkliga nödläget — i hans klagoskrift av den 7 november — avslöjar
tillfyllest, vad som legat honom mest om hjärtat. Men den danska
regeringens antiklerikala politik och dess absolutistiska tendenser
utlovade å andra sidan ingen förståelse för tanken på den svenska
kyrkans konsolidering. Vi hava här uppenbarligen kommit fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
