Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återfinnas bland utfärdarna. Men kanske viktigast var, att en
fällande dom för kätteri skulle ge konungen ett klart juridiskt
övertag över Trolle i fråga om sakens ekonomiska sida.
Kättarprocessförfarandet var nämligen enligt Sandströms iakttagelse
direkt ofördelaktigt för ärkebiskopen. Ty det förhöll sig så,
att dömda kättares förbrutna egendom enligt gällande
kanonisk rätt tillföll den kejserliga eller kungliga skattkammaren,
därest brottslingen var av världsligt stånd. I detta fall skulle
alltså de av Trolle anklagades förmögenhet hemfalla till Kristian,
då samtliga voro lekmän. En motsättning mellan konungens och
ärkebiskopens ekonomisk-politiska intressen kan alltså fastslås,
och denna motsättning måste hava tagit sig uttryck i
meningsskiljaktigheter om själva formen för rättegångsförfarandet.
Konungen har haft all anledning att slutföra räfsten i kätterimålets
form, ärkebiskopen däremot icke.
Frågan blir då, om källorna kunna lämna något belägg för
antydda meningsskiljaktigheter. Spörsmålet synes mig böra
besvaras jakande. Kristian skall enligt Olaus Petri hava blivit
misslynt på Trolle och »straffat honom med ordom hårdeliga så att
ärkebiskopen ock fruktade sig», detta emedan Trolle ej skulle
stått så »allvarliga» efter de anklagades liv. I de tre
Uppsalakanikernas relation av år 1523 är det däremot konungen, som
företräder en mildare ståndpunkt. »Herr ärkebiskop», frågar han
Trolle, »lyster Eder icke hava framgång i denna sak med sämja
och förlikelse ... eller viljen I det allenast med lagen pröva?» Men
ärkebiskop Gustaf är obeveklig. Han bad »innerliga» att de
närvarande skulle arresteras »och var och en göra honom fyllest i
allehanda måtto, vilket han ock förvärvade av konungen, icke
emotståndande, att sådan sak var på ärkebiskopens vägnar i Rom
tillförenne främjad». »Men», heter det vidare, »konungen ville
icke, att förbenämnda sak skulle i Rom främjas eller ändas. Då
böd han ärkebiskopen, att sådan sak skulle ske här i riket,
lovandes, att honom skulle ske fyllest för hans skada och orätt i
allehanda måtto. Åt vilket ärkebiskopen lät sig nöja». Som synes,
äro uppgifterna diametralt motsatta. Men man kan med Gottfrid
Carlsson fastslå, att ett meningsutbyte ägt rum mellan Kristian II
och Gustaf Trolle, varvid den senare fått giva efter för konungens
vilja. Vad har då vållat replikskiftet? Uppsalakanikernas
version av ordbytet torde giva lösningen. Relationens mening är
visserligen på denna punkt ganska oklar (se ovan) och har tolkats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
