Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1938. Av Elof Ehnmark - Rudolf Värnlund: Man bygger ett hus - Eyvind Johnson: Nattövning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
betonas, ehuru de ingalunda undanskymmas — lika litet som förf:s
sympatier för järnvägsväsendets fulla förstatligande — utan arbetets
glädje oeh tjusning, romantiken i detta fartens och den sjungande
rytmens yrke. Något litterärt mästerstycke är »Tåg ut» med sin
mångordighet och sina upprepningar inte, men ett gott stycke arbete
av både intresse och dokumentariskt värde. Jan Fridegårds skildring
av de stamanställdas tillvaro är raka motsatsen till Olsons bok. Den
behandlar visserligen kasernlivet under åren kring världskriget, men
även om förhållandena då voro andra än nu, har Fridegård givit en
så onyanserad svartmålning, att man inte på något sätt kan betrakta
boken som dokumentarisk. Enligt Fridegård finns egentligen
ingenting bakom den ståtliga uniformen annat än den värsta förnedring:
pennalism, kadaverdisciplin, sadism och en sexuell inställning av
vedervärdigaste slag. Blott i förbigående får man reda på att sådana
ting som yrkesambition och kamratskap ändå existerar. Fridegård
hör nu till dem, som inte förmå se det ljusa i tillvaron. Hans stående
tema är mänsklighetens förnedring, oeh att militärlivet denna gång
råkat ut för hans fördömande betyder därför i och för sig inte så
mycket. Sin styrka har han i förmågan att analysera de förkrympta,
förvridna, undanskuffade och förslappade. I kontrast mot det
urled-vridna människolivet ställer han naturens upphöjda ro. Det är hans
romantik — naturens egen grymhet drar lian sig för att avslöja. Det
själsliga och kroppsliga elände, som är Fridegårds stående tema,
beskriver han emellertid på en svenska, som i behärskad stramhet och
konstnärlig kraft söker sin like. Hans böcker få en alldeles egenartad
verkan genom denna förening av innehållets fulhet och språkets
skönhet.
Rudolf Värnlund har oftast hämtat materialet till sina böcker från
arbetarklassen. Det är till stor del också fallet i Man bygger
ett hus, en social och psykologisk roman av den kollektiva typen,
vars mittpunkt är ett husbygge på Söder. Byggherren,
kontorspersonalen och arbetarstammen bilda de grupper, som konfronteras med
varandra. Bäst lyckas Värnlund alltjämt med att skildra arbetarna,
både som kollektiv och som individer. Han känner till deras jargong,
deras yrkesvanor, deras mycket realistiska inställning och taktik,
samtidigt som han låter individerna vara individer med evigt
mänskliga och evigt särartade problem. Komanen saknar inte en del
schablonartade inslag och den farsartade skildringen av taklagsölet,
som avslutar berättelsen, har väl mycket av karikatyrens överdrift,
men boken ger en god bild av den ständiga kampen om pengar, vari
Värnlund också vill se kampen för individuell säkerhet och trygghet.
Den enda av årets romaner, som direkt tar ställning till de hotande
tilldragelser, som främst gåvo färg åt 1938, var Eyvind Johnsons
Nattövning. Sedan den tid, då proletärynglingen Olof i Johnsons
senaste romansvit gick och väntade på den stora världsrevolutionen,
har Europa blivit hugnat med ett överflöd av omstörtningar, men
tusenårsriket förefaller bara fjärmare än någonsin. Eyvind Johnson,
som förut icke saknat ett visst asocialt drag, har tvingats att fatta
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
