Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1938. Av Elof Ehnmark - Berit Spong: Spelet på Härnevi - Irja Browallius: Elida från Gårdar - Anna Lenah Elgström: Från noll till tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Bondelivet har givetvis också behandlats under året. Få genrer ha
en så 1’ast tradition som bonderomanen, vilket utan tvivel hänger
samman med bygdelivets egen traditionsbundenhet. Men tiden
förefaller nu snart mogen för en förnyelse av detta romanslag, eftersom
bondelivsskildringarna annars löpa risken att övergå till pastischer.
Berit Spong, som redan i sin lyriska debut bl. a. transponerade över
Karlfeldtska bygdestämningar till östgötsk miljö, har med Spelet
på Härnevi skapat ett bondeepos i typisk 90-talsstil. Till detta
hör, att handlingen förlagts bakåt i tiden (till 80- och 90-talen) och
att den kulturhistoriska redovisningen fått en bemärkt plats. Den
gamla goda tidens stämning råder i skildringen av årstidernas stilla
gång och de vana sysslornas regelbundna växling, och det är en
lyriker med påbrå från en stor tradition som för pennan vid
beskrivningen av slåtter och skörd, av potatisupptagning och julstök, av
hela den mellansvenska atmosfären över den lantliga socknen på
slätten med kyrka och prästgård i centrum och trygga bondgårdar
runt omkring — allt skildrat med stor förtrogenhet och varm
hembygdskärlek. Romanens tema: den unga bonddotterns konflikt
mellan kärleken till en fattig soldatpojke och förpliktelserna mot
gården, är också gammalt och beprövat, Berit Spong modulerar detta
tema i moll, bl. a. med inslag av Oidipussagans tragiska motiv, men
det är betecknande, att tragiken inte dominerar och inte heller griper
på allvar. Vardagsidyllen släpper inte taget. Personerna äro
emellertid tydligt och trovärdigt skildrade och stilen är mjuk och
lättglidande, en aning sirlig och polerad. »Spelet på Härnevi» pekar som
roman tillbaka, inte framåt, även om den kan betraktas som förf:s
bästa verk hittills.
Det är en helt annan resning över Irja Bröwallius E 1 i d a fra n
Gårdar, fast inte heller den kan betecknas som en förnyelse av
själva genren. Irja Bröwallius har ett säkert grepp på sin
mellansvenska bondebygd och det folk, som där har sin varelse. Hon har
t. o. m. vågat sig på att återge dialogen på folkmål. Men
miljöskildringen är inte till för sin egen skull utan för att förklara de
handlande personerna, ge rotfäste och relief åt deras känslor, tankar och
handlingar. Temat i romanen är inte originellt; det rör sig om samma
motiv som Frödings »I valet och kvalet», för att nämna ett känt
exempel. Det är i skildringen av torparflickan Elida, som romanen
har sin styrka. Hennes karaktär byggs upp och hennes handlingar
motiveras med en psykologisk konsekvens av ovanligt slag. Man kan
nästan tala om en fatalistisk följdriktighet i denna
människoskildring, så trovärdigt fogas episod till episod, så oblidkeligt drivs ödet
mot sin fullbordan. Endast det melodramatiska slutet verkar
skrivbordsprodukt, Irja Bröwallius har med denna roman gått ytterligare
framåt och dokumenterat sig inte bara som kännare av en svensk bygd
utan som en verklig författare i stånd att skildra verkliga människor.
Den på sistone så populära historiska romanen har inte lockat
många av våra författare. Anna Lenah Elgström, som tidigare skri-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
