Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26 febr. 1939 - Fredspriset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Den nyinvalde socialdemokraten på första kammarens
Dala-bänk, den redan tidigare beryktade folkskoleinspektören
E. G. C. Brandt, gjorde årets blamage, när han i klumpigaste form
och med billigaste »humor» nominerade Hitler till fredspristagare.
Han tvingades sedermera återta förslagsskrivelsen men har ej
kunnat tvingas bort från folkrepresentationen. Han kan saklöst lämnas
åt sitt öde. Men en passus i hans många hjälplösa försvar förtjänar
att ihågkommas, inte för hans egen skull utan därför att den tydligen
är symptomatisk för gängse tänkesätt i hans kretsar. Han menar sig
av något slags samvetsharm ha drivits till att författa sitt s. k.
ironiska brev, därför att några högerriksdagsmän varit förmätna nog
att föreslå Neville Chamberlain till fredspristagare. Lancerandet av
den brittiske politikern skulle uppenbarligen enligt hr Brandt och
andra vara så urbota förgripligt, att det endast kunde riposteras med
en dundrande dumhet av hr Brandts egen patent.
Det skall först som sist sägas, att förslaget om att belöna
Chamberlain kan framkalla principiella invändningar. Det är alltid
vanskligt att utmärka en statsman med fredspriset, enär det kan tolkas
som en önskan att brännmärka medspelande politiker, något som
givetvis ibland kan vara både förklarligt och befogat men som
ändock skulle innebära ett snedvridande av testators idé — när
Ossietz-sky tilldelades priset, brukades det ju tydligen för detta föga
uppbyggliga syftemål, d. v. s. för att ådöma nationalsocialismen
internationell vanfrejd. Därtill kommer i föreliggande fall, att man ännu
ej kan överblicka verkningarna för Europa av Chamberlains
ingripande under septemberdagarna. Det kan också ifrågasättas, om ej
den brittiske statsmannens aktivitet med alla dess eftergifter främst
dikterades av Englands militära svaghet, d. v. s. om han ej endast
gjorde en dygd av nödvändigheten. En viss risk föreligger dessutom
alltid att prisbelöna aktiva statsmän, enär en fredsvän i första akten
kan bli en första rangens krigspropagandist i slutakten; i vart fall
stärktes inte aktningen för fredsidén, när en fredspristagare som Th.
Roosevelt i fortsättningen etablerade sig som den främste agitatorn
för U. S. A:s inträde i världsbranden eller när en annan
fredspristagare, hans landsman Elihu Root, år 1917 av sin regering sändes i
speciell mission till Ryssland för att bearbeta opinionen mot
separatfred och för fortsatt krigsdeltagande.
Ändock kan den Chamberlainska kandidaturen ej vara uttömmande
diskuterad blott genom ovanstående andraganden. Nobel utpekade
ej blott »den, som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande
och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande eller
spridande af fredskongresser». Han skrev också, att räntan skulle
»årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupna
året hafva gjort menskligheten den största nytta». Den senare
föreskriften var instinktivt levande för de flesta människor dagarna
efter Miinehenmötet, när de andades ut efter det fasansfulla hotet
och i intervjuer lade sina spontana tacksamhetskänslor för
Chamberlain i dagen. Sedan ovädret dragit förbi och skrämseln fått vika
141
[-Fredspriset.-]
{+Freds-
priset.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
