Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26 febr. 1939 - Fredspriset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tala 0111 försvaret vid ett val för ett par år sedan? Vad är en
utrikespolitisk aktivism värd, när dess bärare i stället för vapen velat sätta
palmer i händerna på de ansvariga? Vilka hade mer än de försvagat
Storbritanniens och Chamberlains auktoritet inför Hitler? Våra
västmaktsideologer borde egentligen vara de första att hysa
tacksamhet mot Chamberlain för att denne besparade folket tillfälle att
förnimma följderna av den försvarsljumma aktivismens politik.
Men konsekvenserna för Europa, invänder man. Det ligger i öppen
dag, att maktbalansen under 1938 starkt förskjutits till axelstaternas
favör. Men detta skedde ej först genom Miinchenmötet utan fick blott
en yttre bekräftelse å detta. Talet om mötets framtida verkningar
ligger därför, noga besett, litet vid sidan om själva
fredsprisdiskussionen. De, som spekulerat i krig i hopp 0111 att därmed gräva de
centraleuropeiska totalitära regimernas grav, kunna lika gärna sägas
spekulera i anarki. Ty en världsbrand kan ge alla -ismer och -logier
sin oväntade chans — även Italien stred ju 1915—1918 för att göra
världen »safe for democracy». Endast ett vet man säkert om kriget:
folkens namnlösa lidande.
I dessa allmänbildningstider kunde man roa sig med att fråga, hur
många fredspristagare bära namn, som gått till eftervärlden. Vem
kan på rak arm ge besked om, vad som i praktiskt politiskt arbete
uträttats före världskriget av prisbelönade idealister som Ducommun,
Gobat, Cremer, Moneta, Renault, Bajer, Beernaert, d’Estournelles de
Constant, Asser, Pried, La Fontaine? Måhända känner en
allmänbildningssvensk ytligt till vår egen pristagare Arnoldson, kanske också
något om dennes, rotenian Sandstedts, redaktör Dalbergs och pastor
Gybergs Freds- och Skiljedomsförening. Men varken Arnoldson
eller de andra namngivna pristagarnas insatser — de må vara burna
av än så stark och erkännansvärd idealitet — ha satt spår efter sig
i världsutvecklingen. Deras harmlösa tal och skrifter ha icke varit
av rang och vikt att förtjäna att räknas till det, som gjort
mänskligheten »under förlupna året» »den största nytta». Ännu mindre skulle
något dylikt kunna sägas om den obligatoriske fredspriskandidaten
Carl Lindhagen, vilkens clowneri och curiosa snarast varit en börda
för fredsarbetet och diskrediterat detta i förnuftiga och realistiska
människors ögon. Ingen i raden har veterligen räddat ett enda
människoliv. Chamberlain däremot har kanske räddat miljoner. För en
del moderna fredsvänuer smäller detta dock icke så högt — för dem
må tydligen Jerusalem gärna brinna och kulturen gå under, blott
ideologien ej trädes för nära.
Om Alfred Nobel levat, hade han troligen glatts åt alla
idealisternas skrifter och kongresser. Men han hade förvisso — därom behöver
man icke tveka — värdesatt en rådig, mänskligt befriande handling
högre än välmenande men verkningslösa broschyrer. Han skulle
omöjligen ha föredragit Ragnarök framför Lindhageneri och
Gy-bergeri. Han skulle ganska säkert ha ansett Neville Chamberlain väl
så kvalificerad för fredspriset som en Ducommun eller en Arnoldson.
Men när dessa män överlämnats åt den eviga glömskan trots priset,
143
II — 39105. Svensk Tidskrift 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
