Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse (Dorpatuniversitetet), II. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnet antyder, är av svenskt ursprung. Denne var en
framstående målsman för sitt fack (hans förnämsta verk därinom
är ett mycket stort och mönstergillt utfört arbete, vari han följt
den bekanta sagan om »Kejsaren och abboten» genom alla tider
och folk från dess tidigaste upprinnelse till dess litterära
avläggare i olika språk i nyare tid. Även de svenska variationerna äro
omsorgsfullt och sakkunnigt behandlade.) Prof. Anderson var
emellertid icke blott en skicklig specialist; han ägde ett
fenomenalt minne och en synnerligen omfattande kännedom om en stor
mängd olika språk, vilket allt var honom till synnerlig båtnad i
hans internationellt vittfamnande forskning. Han var en av de
många i tsartidens Ryssland uppvuxna vetenskapsmän, som under
krigets och revolutionens stormar förlorat all sin egendom och
nu prisade sig lyckliga att ha funnit en fristad. I de två
anspråkslösa vindsrum, där han och en broder jämte deras gamla mor
hade sin varelse, vittnade den sent släckta lampan och rikedomen
på böcker mitt i en torftig inredning för övrigt om okuvlig
forskarhåg, samt den spirituella och alltid intresseväckande
konversationen om ett gott och originellt huvud, medan det enkla
och defekta bohaget de första åren vittnade om tidens nöd.
En annan intressant forskartyp, även han en rysslandstysk, var
professorn i sanskrit och jämförande indoeuropeisk
språkvetenskap Max Vasmer. Han hörde till mina bästa vänner, men
stannade tyvärr, icke mer än två år, enär han mottog en kallelse till
professuren i slavisk filologi vid universitetet i Leipzig. Han
kallades senare till Berlin, där han ännu verkar. Han hade förut
varit professor i Saratov i Ryssland och kom till Dorpat under
tyska ockupationstiden, då han som tysk erhöll den ovannämnda
professuren vid det då för ett halvt år helt och hållet förtyskade
universitetet. På grund av den medvetna motsatsställning till
esternas nationella strävanden, vari den dåvarande tyska
ledningen stod, var anställningen under denna tyska tid ingen
rekommendation i esternas ögon, när de sedan blevo herrar i sitt
eget hus. Men för Vasmer gjorde man ett undantag, då han var
en alltigenom objektiv, uteslutande för sin vetenskap levande man
och sympatisk stämd mot esterna, vilkas svårlärda språk han —
i motsats mot de flesta tyskar — tack vare sin enastående
språkbegåvning inom ovanligt kort tid lärde sig förhållandevis väl
behärska. Fakultetens övriga tyskar voro egendomligt nog
representanten för de romanska språken prof. R. Gutmann och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
