Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Problemet ungdomsböckerna. Av Elisabeth och Thede Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har en efterföljare, som i varje fall överträffar honom i popularitet.
Det är Edward S. Ellis, författare till »Spöket på floden» med mera
sådant. Marryat har aldrig fått någon jämbördig i sitt slag. Han
hade också det försprånget framför alla andra, att han skrev på en
gång om segelfartyg och krig, en oöverträffbar kombination när det
gäller det spännande. Av modernare författare skola här blott två
föras fram. R. Crompton, författare till »Bill»-böckerna, åtnjuter
bland pojkar i 12 till 14-årsåldern en stadgad popularitet, som tyvärr
inte motsvaras av böckernas inneboende värde. Det sista gäller i hög
grad också Burroughs’ böcker, »Tarzan»-serien. Filmen skapade deras
framgång, själva hade de ej kunnat göra det.
I förbigående kan här påpekas, att det är ytterst få engelska
ungdomsböcker som kommit till användning i skolundervisningen.
Litteraturläsningen i skolan i moderna språk, åtminstone i de högre
klasserna, anses ju skola gå ut på att också ge eleverna en inblick i
vederbörande lands litteratur, och därtill anses väl
ungdomslitteraturen i allmänhet ej vara nog högklassisk. Men åtminstone två
engelska ungdomsböcker ha fått hedern att bli kommenterade och
utgivna för skolbruk. Vi nämna dem därför, att de tyvärr fått läsas
under långa terminer inte bara av oss utan av generationer, och
därför att de enligt vår mening äro olämpliga för sitt ändamål: Francis
Buruett, »Little lord Fauntleroy», och Marryat, »Masterman Ready».
Den sistnämnda — i och for sig ingen dålig bok — är veterligen en
av de få av Marryats arbeten, som skrivits för små barn. Varför
skall då just den av alla läsas i första eller andra ringen, när Marryat
skrivit så många och så bra böcker avsedda för ungdom i den åldern?
Vad »Lille lorden» beträffar har en förnyad, i möjligaste mån
förutsättningslös genomläsning övertygat oss om, att den bokens
onaturliga innehåll inte förbättras av den genomgående falska och jolmiga
sentimentalitet, som karakteriserar den. Vad motiverar, att just den
boken (till på köpet under beteckningen »Moderna engelska författare
för goss- och flickskolans högsta klasser»!) endast för några år sedan
fått komma ut i ny skolupplaga?
En tysk flickbok har också utgivits i åtskilliga skolupplagor, den
sista så sent som 1935, vilket väl måste betyda att den ännu läses.
Det är Emmy von Rhoden (pseudonym för Emmy Friedrich),
»Trotzkopf». Den handlar om en bortskämd flicka, som i första kapitlet är
olydig och äter frukostkorven med fingrarna, som sändes till en
flickpension och blir en bättre människa och som på återvägen
därifrån förälskar sig i och förlovar sig med en yngling, som hon aldrig
sett förr men som är mycket ädel och sina förmögna föräldrars ende
son. Boken är typisk för de bättre bland förr tydligen synnerligen
populära tyska flickpensionsböcker — en äldre årgång representeras
av de kända Bertha Clement, »Rosenkedjan» och »Silverkorset». I
Tyskland förefaller det som om tiden för det slaget böcker nu vore
förbi, vilket sannolikt beror på att även döttrar till förmögna
föräldrar där nu inte komma till pensioner utan till arbetsläger. Dess,
enligt vår övertygelse osunda, följetongsromantiska inställning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
