Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Diktsamlingar 1938. Av Karl Gustaf Hildebrand - Bengt E. Nyström: Levande jord - Anders Frostenson: Genom lyckta dörrar - Nils Ferlin: Goggles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beröring med aktuell polemik eller vardagliga sammanhang blir den
hjälplös i sin ovighet, en albatross på skeppsdäcket. Och för det
kristna livets verkligheter blir den ofta för praktfull och indirekt.
Det nya vinet hos Bertil Malmberg har hällts i gamla läglar.
Men denna konstnärliga brist griper på sitt sätt mer än många
poetiska lyckokast. Just denna inkongruens mellan innehåll och
form, just detta ofullgångna och ovissa, är det mest talande uttrycket
för hur radikalt förändrad hans värld har blivit, därmed också hur
mycket som återstår av den stora och skapande konsekvens, till
vilken hans ändrade livsinställning måste föra honom. Bristerna i hans
bok vittna om att något är på väg att bli till, något som är större
än han själv, liksom Gud är större än vårt hjärta.
Ett par andra kristna diktsamlingar förtjäna att nämnas vid sidan
av Bertil Malmbergs. Bengt E. Nyström har med »Levande jord» gett
sitt hittills rikaste och bästa. Hans vers är substantiell och utan
flärd, men har i denna bok på samma gång blivit rörligare. Några
dramatiskt levande dikter från skolvärlden höra till det särskilt
viktiga i samlingen. Dess personliga öppenhet är hänsynslösare och
större än förr; det manliga, stillsamt heroiska draget får samtidigt
mycket förtätade uttryck. Den nyströmska diktens religiösa
grundmotiv, brytningen mellan den moderna människans oro och den
trygga vilan i Gud, kan få sublima uttryck.
Min älskade, det går mot natt, håll hårt i din min hand,
när vägen långsamt stupar ner mot obekanta land.
Det bor en oro i mitt bröst, jag bara går och går.
Blott mina marker vänta lugnt uppståndelsens vår.
som skrävlade för rädsla
och skrattade för gråt
och som ingen ville städsla
och ägna sig åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
