Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Ett förbisett kulturverk. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
stycken, belysande Gustav Adolfs, Skyttes, Ratiehs ocb Comenius
reformpedagogiska idéer, »enhetsskoletankar» av Oskar I samt av
ledande kulturpersonligheter och pedagoger på hans tid — se där några
godtyckligt valda exempel på vad som rymmes i denna fyndgruva.
Seriens under föregående år utgivna tre nummer utgöras dels av
en samling minnen från privatläroverk och hemundervisning, de flesta
författade av ännu levande före detta lärarinnor och
föreståndarinnor, dels av en dubbelvolym hågkomster från folkskola och
folkundervisning. Särskilt den sistnämnda skriften, som är en av de
intressantaste i serien, förtjänade att uppmärksammas långt utöver de
skolhistoriskt intresserades lilla och de personhistorisk! intresserades
relativt stora krets.
#
År 1816 reste den blivande brukspatron Langenberg, då en 16-årig
gosse, över Tiveden, där steglade förbrytares förruttnade lik gjorde
ett outplånligt intryck på det förfärade barnet, till Velanda
internatskola. Året därpå kom en ny lärare dit, studenten av bottniska
nationen i Uppsala Christoffer Jacob Boström. Författaren annoterar,
att denne gav honom många örfilar och luggar, så att hårtestarna
rykte, och att den blivande filosofen tillbragte sin mesta tid med
studier på sin kammare, tills att han efter två års kondition lämnade
läroanstalten, saknad av ingen. Ehuru Langenberg i sina minnen
framstår som en lovprisare av den gamla goda tiden, vilken som
bekant aldrig existerat, ger han en frappant mörk bild av 1820-talets
Uppsalaliv. Nationerna saknade samlingslokaler, något egentligt
nationsliv existerade ej, studenterna voro helt överlämnade åt sig
själva, deras nöjen voro maskulint råa och i grunden glädjelösa.
I de kvinnliga bidragsgivarnas minnesteckningar skymta många
levande porträtt av bortgångna kända pedagoger: den geniale läraren
rektor Sigfrid Almquist, som var den kanske främste av dem, Carl
Norrby, sedermera teologie professor, om vilken en ännu levande,
nu mer än nittioårig före detta elev vittnar, att man under hans
lektioner ibland blev så hänförd, att man ej visste, om man befann sig
i himlen eller på jorden, Artur Hazelius, Magnus Höjer, L. M. Waern,
för att blott nämna några få. Som sig bör, dominera emellertid
kvinnorna i lärarinnornas oeh flickskoleföreståndarinnornas bidrag.
Skildrarna och de skildrade tillhöra två väsentligt olika kategorier: de
gammaldags fromma, ofta försagda lärarinnetyperna och de moderna
kultiverade, rappa och rakryggade. Man glömmer icke Gerda von
Friesens skildring av de fem systrarna Åhlin, som under hennes
skoltid på 1870-talet ägde Ählinska skolan i Stockholm. »De hade håret
benat i mitten och slätt nedkammat över öronen samt uppsatt i en
korg av flätor i nacken. De voro klädda antingen i svart eller
mörkgrått, absolut släta klänningar med krage av samma tyg, som räckte
ned över armarna. På fötterna hade de tygkängor, vilket gjorde, att de
kunde gå så tyst, att de ej hördes.» Att de aldrig lämnade klassen en-
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
